Eleonora d’Este
Tiden efter Hildegard av Bingen, d.v.s. på 13- och 1400-talen, fanns det förstås många kvinnor som skrev musik, men det verkar vara väldigt lite bevarat av denna musik till våra dagar. När vi kommer fram till 1500-talet och senare finns det desto fler kvinnor att upptäcka!
Eleonora d’Este föddes 1515 i staden Ferrara, nordost om Bologna i norra Italien. Hon var yngsta dotter till Lucrezia Borgia, som dog i barnsäng när Eleonora var fyra år gammal (då hade hon sannolikt fött 10 barn). Eleonoras far, Alfonso d’Este (Lucrezias tredje man), var hertig i staden.
Moderns död medförde att Eleonora fick flytta till klostret ”Corpus Domini” i Ferrara, eftersom det inte fanns någon vid hovet som kunde ta hand om henne. Vid åtta års ålder bestämde hon sig för att träda in i klostret och när hon var 18 år blev hon abedissa. Det kan tyckas vara en ung ålder för att bli ledare i klostret, men även Lucrezia blev i unga år guvenör i Spoleto.
I klostret kunde Eleonora ägna sig åt det hon mest av allt ville: att studera och utöva musik. Hon fick en grundlig musikalisk utbildning, vilket var ovanligt för kvinnor på den tiden, och utvecklades till en skicklig musiker och tonsättare.
År 1543 publicerades en samling med 43 sakrala motetter av en man vid namn Girolamo Scotto i Venedig. Namnet på samlingen är ”Musica quinque vocum motetta materna lingua vocata”, och det är motetter för fem likvärdiga röster. Det är inte angivet vem som är tonsättare till motetterna, men Laurie Stras som är professor i musik vid universitetet i South Hampton har argumenterat för att det är Eleonora som har skrivit musiken.
Laurie menar att det finns tre anledningar till att Eleonoras namn inte kunde anges på samlingen: hon var kvinna, hon var adlig och hon var nunna.
Musiken i klostren, nunnornas musik, uppskattades mycket av folket. Den musikintresserade besökaren rekommenderades att besöka klostren i Ferrara och Venedig, som hade ett särskilt rikt musikliv.
I kyrkans högsta ledning var meningarna delade om den flerstämmiga musiken. En del ansåg att polyfonin (flerstämmigheten) var ett utmärkt sätt att lovprisa Gud, och det lockade fler till gudstjänsterna. Andra tyckte att flerstämmigheten var ett ”djävulens verk”, och 1539 förbjöd biskopen i Verona all flerstämmig sång, och sa att nunnorna skulle koncentrera sig på att utföra den liturgiska musiken.
Eleonora var den enda av syskonen som överlevde sina föräldrar, och hon begravdes bredvid sin mor och andra släktingar år 1575.
Den här musiken är ju fantastiskt vacker, och väl värd att lyssna på och framföra!
https://imslp.org/wiki/Musica_quinque_vocum_(Anonymous)
https://www.theguardian.com/music/musicblog/2017/mar/10/radical-motets-from-16th-century-nunnery-musica-secreta-lucrezia-borgia#comment-94652426
Prenumerera gärna för att få notis om nya inlägg! Fyll i e-postadress och klicka på ”Prenumerera”.
Hej Katarina!
Tack för att du nämner Leonora d’Este. Med tanke på den höga kulturella och musikaliska utbildning som många högadliga kvinnor fick både i sina familjer och i klostren, så är det inte överraskande att hitta tonsättare ibland dem. Det är det statistiska argumentet för att Leonora d’Este är tonsättarinnan bakom de här 43 motetterna.
En annan indikator som pekar mot ett nunnekloster är sättningen för jämna röster.
Men det betyder inte att man inte kan sjunga den här musiken med en blandad kör också. Så gjorde nunnorna också på den tiden: man oktaverade helt enkelt där det behövdes;-) Jag har själv testat att arrangera ett av stycken, Hodie Simon Petrus, för blandad kör och det fungerar fint.
Tack också för länken till inspelningen med Musica Secreta. De båda ledarna har jobbar i många år för att hitta och framföra den här musiken.
Hej Wolfgang! Är glad att jag hittade Leonora! Så vacker musik!
Det vore verkligen roligt att framföra något av henne, men jag har inte hittat något utgivet.
Om du har arrat så vore väl det något att ge ut på förlag?