Katarina Rudérus

Tonsättarinna nr 189

Sulpitia Cesis (1577-1619)

Sedan några år tillbaka har vi på fastlagssöndagen haft ett samarbete med en gamba-kvartett, som spelat till psalmer och ackompanjerat kören. I år blir det en större ensemble med såväl gambor som en sinka!
Min strävan att alltid ha musik av både kvinnor och män vid alla framträdanden gick inte att uppfylla den här gången. Inte på grund av att det inte finns musik, men för att det jag hittade inte riktigt passade för tillfället – eller för att det var för kort tid för kören att hinna lära sig.

Jag hittade till exempel ett fantastiskt vackert Stabat Mater av Sulpitia Cesis, som jag absolut ska försöka framföra med min kör vid tillfälle. Stabat mater ingår i det verk som är det enda kända av hennes hand: ”Motetti spirituali”. Det finns inspelat av Capella Artemisia och innehåller 23 motetter för 2-12 röster. Till skillnad från andra samtida kompositörer så finns i Cesis partitur anvisningar för olika instrument, inklusive en basstämma som möjligen framfördes av en viola da gamba eller av orgeln.

Noter:
https://imprimis.uk/catalogue.php?c=14

Vill du ha ett mail när nya inlägg pubilceras kan du prenumerera genom att fylla i din e-postadress nedan!

Tonsättarinna nr 188

Elaine Bearer (nutida)

Texten nedan är en sammanfattning av några frågor jag ställde till Elaine Bearer via mail. Läs hela svaren på engelska genom länken nedan!

Elaine Bearer

Jag letade efter passionsmusik skriven av kvinnliga tonsättare, när jag råkade hitta Elaine Bearer. Elaine är hjärnforskare, neurolog och kompositör. Bearer började sin bana genom att studera musik på Manhattan. Hon gick en sommarkurs vid Fontainebleau’s Ecole des Beaus Arts där hon var elev till Nadia Boulanger. Uppmuntrad av Boulanger stannade hon en tid i Paris, och den perioden fick stor betydelse för Bearers musikaliska utveckling. Dels för att det var inspirerande att studera för Boulanger, men också genom studiekamraterna och för att få ta del av Boulangers internationella kontaktnät.

Vid hemkomsten från Paris studerade Bearer teori och komposition i New York, och tog examen efter två års studier. Hon var nyfiken på varifrån musiken i hennes hjärna kom ifrån, vilket gjorde att hon började studera biomedicin.

Bearer berättar att hon alltid hört musik inom sig, så länge hon kan minnas, och att hon började skriva ner saker så fort hon började ta musiklektioner (piano och fiol). Hon har skrivit musik för en mängd olika ensembler, t.ex. orkester, pianomusik, musik för stråkar, körmusik, men också elektronisk musik – här finns mycket att upptäcka!
Bearer har skrivit mycket för kör då hon under 2004 var ”Composer in residence” för Unitarian/Universalist Musicians Network. Körverken har framförts över hela landet i både Anglikanska, Lutherska och Metodistkyrkor.

Bearer hittar inspiration till sin musik i allt ifrån ett löv, till havet, en dikt eller tanke, och hon tycker att den största utmaningen med att skriva musik är att gå från tanken till att få ner det på papper. Det bästa med att komponera är när man får ut det i det klingande resultatet, som man har hört inom sig.

Tillbaka till passionsmusiken då. Verket jag hittade av Bearer var inget mindre än ”Magdalene Passion”, ett oratorium i 12 delar, på ca 60 minuter. Först skrev Bearer den sjätte satsen, med text från Grekisk ortodoxa traditionen, troligen skriven av en nunna på 800-talet. Satserna som föregår denna först komponerade del handlar om händelserna på Långfredagen fram till korsfästelsen, de efterföljande satserna pekar fram mot uppståndelsen.

Fyll i din e-postadress för att få mail när nya inlägg publiceras!

Tonsättarinna nr 187

Josephine Weinlich (1848-1887)

Först vill jag tipsa om om de här två eldsjälarna, Karin Fjellander och Amanda Elvin, som nu publicerat hela 250 romanser skrivna av kvinnor på sin youtubekanal – vilken kulturgärning!

Vid den här tiden förra året skrev jag om nyårskonserten från Wien, som då bröt ny mark genom att för första gången någonsin ha framfört ett musikstycke skrivet av en kvinnlig tonsättare. Hon hette Constanze Geiger. Årets konsert, nummer 86 i ordningen, innehöll enligt uppgift två verk skrivna av kvinnor. Ett av verken var ”Sirenen Lieder” av Josephine Weinlich.

Weinlich föddes i nuvarande Slovakien, och var verksam i Österrike som bland annat pianist, tonsättare och dirigent. Hon fick musiklektioner av fadern och lärde sig spela piano och violin. Hennes systrar spelade cello och flöjt.

I slutet på 1860-talet bildade Weinlich en damkvartett, där hon själv spelade piano och hennes syster spelade cello. Gruppen växte och blev snart en sextett och septett med flera musiker. I samma veva grundade Weinlich också den första kvinnoorkestern i Europa, det skedde i slutet på 1860-talet i Wien, och orkestern turnerade både i Europa och i USA under namnet ”Weinlich’sches Damenorchester” (den kallades också ”Wiener Damencapelle” eller ”Wiener Damenorchester”).
Jag läser att orkestern specialiserade sig på ”lätt” musik, populärmusik, som inte utgjorde något hot mot den mer ”seriösa” musiken som ansågs förbehållen männen. Således framfördes samtida dansmusik, ouvertyrer, potpurrier från operor, musik av familjen Strauss, och kompositioner av Weinlich själv.

1878 bildade Weinlich, tillsammans med bl.a. sin syster, Cäcilienkvartetten. Detta var en pianokvartett som uppträdde i Sverige, Danmark, Tyskland och Schweiz med musik av Weinlich, Schumann (Robert) och Mendelssohn (Felix).

Under en konsertturne´i Portugal fick Weinlich digiera ett antal konserter med stadsorkestern i Lissabon, och hon var även dirigent under en hel säsong där.

https://youtu.be/OcxoXsbxfm8?si=9-HAhNM13cey-pFk

https://youtu.be/Si4VcZ_X95M?si=CJAXa3B5fjpe-37f

Prenumerera gärna på kommande inlägg, och om du gillar det du läser får du gärna dela vidare!

Tonsättarinna nr 186

Matilde Capuis (1913-2017)

Den nya blogg-året 2026 (mitt sjätte!) inleds med en italienska, som dök upp i sociala medier-flödet från föreningen SWO (Society of Woemn Organists). Jag kan rekommendera att följa dem och att botanisera på deras hemsida, där det finns mycket information om kvinnliga tonsättare, med mera!

Capuis var pianist, organist och tonsättare, född i Neapel. Hon studerade vid konservatorierna i Venedig och i Florens. När hon var klar med sina studier undervisade hon i teori och komposition vid Conservatorio Guiseppe Verdi i Turin.

För orgel finns ”Preludio, Allegro Fantasia”, som t.ex. går att köpa via det tyska förlagen Furore. Det ska också finnas en Symfoni i G-dur, som jag tyvärr inte hittar någon inspelning av. Däremot finns det gott om inspelningar av hennes musik för cello och piano/orkester.

https://furore-verlag.de/en/composer/matilde-capuis

https://www.societyofwomenorganists.co.uk/women-composers

Prenumerera gärna! Fyll i e-postadress så får du ett mail när nya inlägg publiceras!

Tonsättarinna nr 185

Josephine Boulay (1869-1925)

Jag har haft en mail-konversation med en av de mindre konsertarrangörerna i närområdet, där jag lite vänligt frågade varför det var så få kvinnliga tonsättare på programmet. Jag fick svaret att de uppskattar när det är större variation i konserterna, men att de inte lägger sig i vad de anlitade musikerna spelar. Jag frågar mig om vi inte måste börja tänka om? Om inte vi som arrangörer (konserthus, församlingar, etc) börjar ställa krav, så kommer mycket lite att förändras. Visst har vi också ett ansvar?

Just nu studerar jag vid masterprogrammet i orgel i Göteborg, och har gett mig själv i uppgift att skriva en kortare uppsats om César Francks kvinnliga elever. Både Augusta Holmès och Alice Sauvrezis som jag skrivit om tidigare, var studenter till Franck, och här kommer en till: Josephine Boulay.

Boulay föddes i Paris och blev blind vid 3 års ålder. Hon studerade vid ”National Insituition for the Blind”. År 1887 blev hon antagen till Pariskonservatoriet och fick César Franck och Jules Massenet som lärare.

1888 blev hon den första blinda kvinnan som vann första pris i orgel vid konservatoriet. Senare vann hon flera priser i bland annat harmonilära, kontrapunkt/fuga och 1897 fick hon förstapris även i komposition, som hon då studerade för Gabriel Fauré.

Boulay blev professor vid Institutet för blinda, där hon under 47 år kom att undervisa i framförallt komposition och orgelspel, men även piano och harmonilära.
För orgel finns vad jag kunnat hitta: ”Trios piece pout orgue” (Prelude, Andante, Fugue) och ”Petite Carillion” – fina stycken, väl värda att lägga till repertoaren!

Prenumerera gärna på kommande inlägg genom att fylla i din e-postadress!

Tonsättarinna nr 184

Alice Sauvrezis (1866-1946)

Sauvrezis föddes i Bretagne, och var verksam som pianolärare i staden Nantes. Hon var också tonsättare, kördirigent och konsertarrangör, bland annat i ett sällskap som organiserade konserter med keltisk musik och poesi.

Sauvrezis studerade för César Franck, men det finns inte närmare upplysningar om när det var. Efter Franck studerade hon även för Ernest Guiraud och Paul Vidal.

På verklistan finns framförallt sånger, men även några orkesterverk, körmusik, piano- och kammarmusik, och ett orgelstycke: Choral pour l’Offertoire.

Följ gärna bloggen genom att prenumerera!

Tonsättarinna nr 183

Augusta Holmès (1847-1903)

Holmès föddes i Paris, men föräldrarna var av Irländskt ursprung. Hon visade talang för pianospel, men fick inte lov att studera vid Pariskonservatoriet, då framförallt hennes mamma motsatte sig det. Först efter mammans död började Holmès studera privat för ett par olika lärare. I pianospel hade hon Mademoiselle Petronnet som lärare, och orgel studerade hon för Henri Lambert (organist i katedralen i Versailles) och Hyacinthe Klosé (han var klarinettist, lärare vid konservatoriet och kompositör).

Det är oklart när Holmès själv började komponera, men det finns uppgifter om att hon visade några av sina tidiga verk för Franz Liszt, som uppskattade hennes musik och uppmuntrade henne att fortsätta skriva.
Omkring år 1876 blev Augusta Holmès elev till César Franck, och hon ansåg honom vara hennes främsta förebild.
Camille Saint-Saëns var en av många musiker som blev förälskad i Augusta, men hon avvisade honom. Holmès gifte sig aldrig, men levde tillsammans med poeten Catulle Mendès, och de fick fem barn.

Liksom Clara Schumann och Fanny Hensel publicerade Augusta Holmès några av sina tidiga verk under en manlig pseudonym, ”Hermann Zenta”, eftersom kvinnliga tonsättare inte togs på allvar under den här tiden.

Till 100-årsjubiléet av den franska revolutionen fick Holmès i uppdrag att skriva verket ”Ode triomphale”, som framfördes vid Världsutställningen i Paris 1889, med ca 1200 musiker.

Holmès blev bekant med Wagners musik i 13-årsåldern, och han kom att inspirera henne under hela livet. Hennes fyra operor var tydligt inspirerade av Wagner, men bara en av dem blev framförd (La Montagne Noire, 1895). Det var en av ett fåtal operor skriven av kvinnliga kompositörer som framfördes under 1800-talet i Paris, men den fick dåliga recensioner – kanske p.g.a. att den så tydligt anknöt till Wagner, vilket ansågs lite passé.

Under 1800-talet ansågs det att kvinnor skulle hålla sig till att skriva musik i mindre, ”feminina” format (t.ex. sånger), och detta slog tillbaka på Holmès, som ju tydligt passerade gränsen och tog sig in i det som ansågs vara ”manliga domäner”. Saint-Saëns skrev i en recession av hennes verk ”Les Argonautes” att det hade en ”överdriven virilitet, ett vanligt fel med kvinnliga kompositörer”.Holmès själv ansåg att ”I must show the males what I’m made of! Enligt uppgift var hon en mycket god entreprenör och duktig på att sälja in sig själv och sin musik i olika sammanhang.

På Augusta Holmès verklista finner man, förutom de fyra operorna, kantater, symfoniska verk, körmusik, pianostycken och över 100 sånger – dock ingen orgelmusik vad jag har kunnat hitta.

Prenumerera gärna om du vill ha ett mail när nya inlägg publiceras!

Tonsättarinna nr 182

Marianna Bottini (1802-1858)

Ungefär samtida med Rossini levde Marianna Bottini (född Motroni-Andreozzi). Hon föddes, och bodde hela sitt liv i staden Lucca i Toscana, och hon var kompositör och lärare i harpa. Hon studerade kontrapunkt och blev 1820 antagen till Accademia Filarmonica i Bologna. Hon skrev det mesta av sin musik under åren 1815-1822. 1824 gifte hon sig och slutade då att komponera.

Bottini är känd för en klarinettkonsert och Messa da Requiem, men det finns en hel del intressant av hennes hand, t.ex. ett Stabat Mater, ett Te Deum, med mera. Manuskript lär finnas på Istuto Musicale Luigi Boccherini i Lucca.

Bottini var en av få kvinnor, vars musik framfördes vid en festival till Sankta Cecilias ära. Operan ”Elena e Gerardo” hade premiär 2023.

Prenumerera gärna på kommande inlägg!

Tonsättarinna nr 181

Elinor Remick Warren (1900-1991)

Jag fick ett mail från Berwaldhallen, där de gjorde reklam för en satsning på att framföra fyra olika rekvier under spelsäsongen. Jag tyckte det var en fin tanke, och bläddrade igenom programmet, bara för att konstatera att de valt verk av – Ja, just det – bara män! Dessutom var tre av verken ”de gamla vanliga” som alltid hörs varje höst. Inget fel med det, det är fin musik, men varför inte bredda utbudet? Jag bara undrar!

Jag har tidigare gjort inlägg om kvinnor som skrivit rekvier, och här kommer då ytterligare en kvinna som har bidragit i denna kategori, nämligen Elinor Remick Warren. Elinor, föddes i Los Angeles, och invigdes i musikens värld av sin mor, som studerat för Franz Liszt. Pappan var en duktig sångare.

Warren studerade piano under skoltiden och fick musik publicerad av Schirmer musikförlag innan hon tog sin examen från high school. Sedan följde pianostudier och, efter att hon flyttat till New York, tog hon privatlektioner i komposition för Frank La Forge och Clarence Dickinson. Hon försörjde sig som ackompanjatör, bland annat genom samarbete med sångerskan Margaret Matzenauer.
På 1930-talet började Warren skriva större verk, bland annat verket ”The Harp Weaver” (damkör, orkester, baryton) och det symfoniska verket ”The Legend of King Arthur”. Warren inspirerades av den amerikanska naturen och hon var mestadels bosatt i Los Angeles, trots att New York ansågs vara det musikaliska navet i Amerika.
Warrens verk framfördes ofta under hennes livstid, och hon skrev över 200 verk. Många av dem har spelats in av orkestrar över hela världen.

Söker du ett Rekviem skrivet av en kvinna kan du leta efter, t.ex:
Heather Sorenson, Sasha Johnson Manning, Rebecca Dale, Helen Ostafew, Patricia van Ness, Deborah Cheetham, Rachel Fuller, Eleanor Daley, Cheryl Frances-Hoad, Nancy Galbraith, Cecilia McDowall, Marianna Bottini, Gabriella Gullin, Kerensa Briggs, Elisabetta Brusa, Agneta Sköld, Maria Lithell Flyg – och detta är på inget sätt en komplett lista!

Följ gärna bloggen genom att fylla i din e-postadress i fältet nedan!

Tonsättarinna nr 180

Liza Lehmann (1862-1918)

”In 1894, she married and left the stage.”

Veckans tonsättare är den engelska sopranen och kompositören Liza Lehmann. Hennes pappa var målare och hennes mamma Amelia Chambers var musiklärare, kompositör och arrangör. Lehmann hade musik omkring sig när hon växte upp och familjen bodde i såväl Tyskland som Frankrike och Italien.

Lehmann studerade sång I London för bland andra den svenska sopranen Jenny Lind, och hon gjorde debut som sångerska 1885. Hon hade en framgångsrik karriär under nästan tio år, då hon mottog uppskattning från t.ex. Clara Schumann.
När hon gifte sig 1894, med kompositören Herbert Bedford, slutade hon sjunga, men började istället komponera. Det finns en mängd solosånger, en sångcykel för fyra röster och piano, musik för barnkör, en musikal och en komisk opera. Musikalen, Sergeant Brue, blev framgångsrik både i London och New York, men Frank Curzon som beställt musiken lade till musik av andra tonsättare i Lehmanns partitur, vilket hon såklart inte gillade.

1910 gjorde Lehmann en turné i USA, där hon ackompanjerade egna sånger vid ett antal konserter. Lehmann var den första ordföranden i föreningen ”Society of Women Musicians”, som bildades 1911.

Jag gillade sången ”En Septembre”, men det finns många fina solosånger att upptäcka och kanske infoga i konsertprogram!

Följ gärna bloggen genom att prenumerera på kommande inlägg!