Ungefär samtida med Rossini levde Marianna Bottini (född Motroni-Andreozzi). Hon föddes, och bodde hela sitt liv i staden Lucca i Toscana, och hon var kompositör och lärare i harpa. Hon studerade kontrapunkt och blev 1820 antagen till Accademia Filarmonica i Bologna. Hon skrev det mesta av sin musik under åren 1815-1822. 1824 gifte hon sig och slutade då att komponera.
Bottini är känd för en klarinettkonsert och Messa da Requiem, men det finns en hel del intressant av hennes hand, t.ex. ett Stabat Mater, ett Te Deum, med mera. Manuskript lär finnas på Istuto Musicale Luigi Boccherini i Lucca.
Bottini var en av få kvinnor, vars musik framfördes vid en festival till Sankta Cecilias ära. Operan ”Elena e Gerardo” hade premiär 2023.
Jag fick ett mail från Berwaldhallen, där de gjorde reklam för en satsning på att framföra fyra olika rekvier under spelsäsongen. Jag tyckte det var en fin tanke, och bläddrade igenom programmet, bara för att konstatera att de valt verk av – Ja, just det – bara män! Dessutom var tre av verken ”de gamla vanliga” som alltid hörs varje höst. Inget fel med det, det är fin musik, men varför inte bredda utbudet? Jag bara undrar!
Elinor Remick Warren
Jag har tidigare gjort inlägg om kvinnor som skrivit rekvier, och här kommer då ytterligare en kvinna som har bidragit i denna kategori, nämligen Elinor Remick Warren. Elinor, föddes i Los Angeles, och invigdes i musikens värld av sin mor, som studerat för Franz Liszt. Pappan var en duktig sångare.
Warren studerade piano under skoltiden och fick musik publicerad av Schirmer musikförlag innan hon tog sin examen från high school. Sedan följde pianostudier och, efter att hon flyttat till New York, tog hon privatlektioner i komposition för Frank La Forge och Clarence Dickinson. Hon försörjde sig som ackompanjatör, bland annat genom samarbete med sångerskan Margaret Matzenauer. På 1930-talet började Warren skriva större verk, bland annat verket ”The Harp Weaver” (damkör, orkester, baryton) och det symfoniska verket ”The Legend of King Arthur”. Warren inspirerades av den amerikanska naturen och hon var mestadels bosatt i Los Angeles, trots att New York ansågs vara det musikaliska navet i Amerika. Warrens verk framfördes ofta under hennes livstid, och hon skrev över 200 verk. Många av dem har spelats in av orkestrar över hela världen.
Söker du ett Rekviem skrivet av en kvinna kan du leta efter, t.ex: Heather Sorenson, Sasha Johnson Manning, Rebecca Dale, Helen Ostafew, Patricia van Ness, Deborah Cheetham, Rachel Fuller, Eleanor Daley, Cheryl Frances-Hoad, Nancy Galbraith, Cecilia McDowall, Marianna Bottini, Gabriella Gullin, Kerensa Briggs, Elisabetta Brusa, Agneta Sköld, Maria Lithell Flyg – och detta är på inget sätt en komplett lista!
Följ gärna bloggen genom att fylla i din e-postadress i fältet nedan!
Veckans tonsättare är den engelska sopranen och kompositören Liza Lehmann. Hennes pappa var målare och hennes mamma Amelia Chambers var musiklärare, kompositör och arrangör. Lehmann hade musik omkring sig när hon växte upp och familjen bodde i såväl Tyskland som Frankrike och Italien.
Lehmann studerade sång I London för bland andra den svenska sopranen Jenny Lind, och hon gjorde debut som sångerska 1885. Hon hade en framgångsrik karriär under nästan tio år, då hon mottog uppskattning från t.ex. Clara Schumann. När hon gifte sig 1894, med kompositören Herbert Bedford, slutade hon sjunga, men började istället komponera. Det finns en mängd solosånger, en sångcykel för fyra röster och piano, musik för barnkör, en musikal och en komisk opera. Musikalen, Sergeant Brue, blev framgångsrik både i London och New York, men Frank Curzon som beställt musiken lade till musik av andra tonsättare i Lehmanns partitur, vilket hon såklart inte gillade.
1910 gjorde Lehmann en turné i USA, där hon ackompanjerade egna sånger vid ett antal konserter. Lehmann var den första ordföranden i föreningen ”Society of Women Musicians”, som bildades 1911.
Jag gillade sången ”En Septembre”, men det finns många fina solosånger att upptäcka och kanske infoga i konsertprogram!
Följ gärna bloggen genom att prenumerera på kommande inlägg!
Veckans inlägg är skrivet av gäst-bloggaren Wolfgang Undorf, historiker, styrelsemedlem i KVAST och körsångare med stort intresse för musik av kvinnliga tonsättare m.m. Wolfgang har under åtta år bjudit in körsångare i Stockholmsområdet till ”Sommarkör” i Gustav Vasa kyrka, där han varje år presenterar musik av kända och mindre kända kvinnliga körtonsättare från hela världen, från renässansen och framåt
Gittan Glans
Veckans tonsättare är en pigg allkonstnär, professionell pianist, dragspelsartist, trombonist och körtonsättare med en fräsch approach till just den senare genren. Hon är en erfaren arrangör och tonsättare, men jag är särskilt glad för att hon på senare tid har trätt fram som tonsättare av musik för kör och symfoniorkester. Jag vet inte hur länge hon redan skrivit för kör, men 2021 trädde hon fram i rampljuset när hon vann Allmänna sången & Anders Wall Composition Award med ”When breathing like a bird”, ett verk för kör a cappella. Stycket består av fyra satser med varsin karaktär, utmaning och belöning. Allt hålls ihop av att varje sats byggs upp kring en del av en gemensam melodi. Tonsättaren har själv sjungit mycket i kör, bl.a. i Göteborgs Kammarkör, står det i pressmeddelandet från Allmänna sången 2021.
En dansk tonsättare vars namn jag inte hört förrän det damp ner som ett förslag i min mailkorg, är Tekla Griebel-Wandall. Hon började, som många andra, sin musikaliska bana genom att få pianoundervisning i hemmet. Hennes far, som var violinist, undervisade henne. Tekla var intresserad av att rita och måla, och hon blev antagen till en konstskola för kvinnor. Men allteftersom blev hon mer och mer intresserad av musik. Tekla skrev sin första opera 1886, ”Don Juan de Marana”. Från 1889 till 1891 studerade hon vid Kungliga Danska musikkonservatoriet med ämnena sång, piano, komposition och teori. Bland lärarna märks Niels W Hade och Otto Malling.
Under 1890-talet fick Tekla Griebel en viss framgång, dels då ett häfte med sånger gavs ut, och då musiken till balletten ”I Rosentiden” framfördes, samt att hon debuterade som operakompositör med operan ”Skön Karen”, som framfördes vid stadsteatern i Breslau. Samma opera framfördes också i Danmark några år senare. 1899 skrev hon den första i en serie kantater med anknytning till den danska kvinnorörelsen.
1902 gifte hon sig med teologen Frederik Wandall, och enligt Tekla så var det ett konvenansäktenskap vars syfte enbart var att ge henne en ekonomisk trygghet så att hon kunde fortsätta komponera. Men maken lämnade prästbanan för att försöka bli poet. Det blev därför nödvändigt för Tekla att bidra till försörjningen genom att undervisa. Det innebar att den tid hon hade för att skriva musik var begränsad, men hon hon komponerade ändå drygt 100 verk, bland annat sånger, pianostycken kantater och operor. Griebel skrev hela livet, och alla manuskript lämnades till Kungliga (Danska) biblioteket vid hennes död.
Veckans tonsättare är sedan 2021 verksam som kyrkomusiker i Lunds Allhelgonakyrka. Sofia Östling är uppvuxen i Dalarna, där hon tidigt kom i kontakt med folkmusiken genom fiolspel. Redan som 9–10-åring blev hon fascinerad av orgeln, och beslutet att bli organist växte fram tidigt. Hon tog orgelspelarbevis vid tolv års ålder och började kort därefter vikariera i församlingar – något som imponerade (och kanske till och med väckte lite avund) hos jämnåriga som fortfarande funderade på vad de ville göra.
Studierna tog henne via Musikkonservatoriet i Falun till musikhögskolorna i Stockholm och Göteborg. Därefter följde två år i Amsterdam för fördjupade orgelstudier, och senare även masterprogram i vokalmusik och kördirigering vid Musikhögskolan i Malmö. Utöver arbetet i Allhelgonakyrkan är Sofia också grundare av SKO – Sveriges kvinnliga organister – en förening som verkar för att synliggöra och stärka kvinnliga yrkesutövare inom orgel- och kyrkomusikfältet.
Under 2024–2025 har Sofias tonsättarskap fått särskild uppmärksamhet genom verket ”Om Gud skulle vandra på jorden”, med text av Åsa Hagberg. Idén till verket väcktes av Marianne Greip på Sveriges Radio, som sammanförde Åsa och Sofia i ett projekt de länge hade pratat om att göra tillsammans. – Jag kunde nog inte ens drömma om den här beställningen, berättar Sofia, så det var både häftigt och roligt! Jag blev oerhört motiverad, och det kändes som ett väldigt fint uppdrag att få. Verket uruppfördes i Sveriges Radio i augusti 2024. Under våren 2025 framfördes det också live för första gången, i Lunds Allhelgonakyrka. Responsen har varit mycket positiv, och arbetet med att publicera noterna pågår. Musikaliskt rör sig verket i ett fält där det folkliga möter det sakrala – ett signum för Sofia Östlings tonspråk. Hon beskriver sin musik som melodisk med en folklig tonalitet, och hon skriver gärna för kör men kommer framöver även komponera mer för orgel.
Skrivprocessen börjar ofta i tanken. – Jag arbetar mycket inne i huvudet. När jag kommer på ett motiv skriver jag ner det för att inte tappa bort det – men det är ofta som om formen redan är ganska färdig när jag väl börjar skriva. Med en växande katalog och en stark känsla för text och klang etablerar Sofia Östling sig som tonsättare med ett eget konstnärligt uttryck – rotat i tradition, men med blicken riktad mot nya musikaliska sammanhang.
Den här veckan en fransyska! Jeanine Rueff föddes i Paris och studerade vid Pariskonservatoriet för et flertal namnkunniga lärare. Hon vann ett flertal priser under studietiden. Rueff var under lång tid lärare vid konservatoriet och kom att påverka många musiker. En av hennes elever hette Jean-Michel Jarre (pionjär inom den elektroniska musiken).
Rueff skrev mest för olika blåsinstrument, som saxofon, horn, klarinett och kornett. Men det finns också en trio (oboe, klarinett och basun), en kammaropera och lite kammarmusik. Lyssna till exempel på ”Chanson et Passepied” för altsaxofon och piano, eller ”Sonatine” för trumpet och piano.
Fyll i din e-postadress för att få en avisering när nya inlägg publiceras!
En brittisk tonsättare, som jag snubblade över är Judith Ward. Jag hittade hennes vackra Agnus Dei ur ”Mass for St Mark”, skriven för kör och orgel. Den föreföll mig ”ren och enkel”, utan att vara banal, och tonspråket tilltalade mig.
Ward är körledare och organist i Wallingford Parish Church, och sjunger själv i flera ensembler och spelar violin i en orkester (Langtree Sinfonia). Hon har skrivit musik för gudstjänstbruk och för kyrkokörer, och hennes körverk har framförts inte bara i England utan också i Frankrike, Sverige, USA och Peru.
Det finns också några orgelstycken som man kan lyssna på via Wards hemsida. Surfa in och lyssna på ”Gloria tibi Trinitas”!
Förra sommaren plöjde jag igenom en biografi om WA Mozarts fru, Constance, skriven av Viveca Servatius. En mycket gedigen bok där vi får lära känna hustrun till den välkände kompositören, såväl under deras tid tillsammans, men också vad som hände med Constance efter Mozarts bortgång.
I en passage i boken berättas det att en av Mozart-sönerna, Wolfgang, hade en kärlek som hette Josephine Baroni-Cavalcabò. Hon var dock gift med en betydligt äldre man, och hade tre barn tillsammans med honom. En av deras döttrar, Julie, tog lektioner för nämnde Wolfgang.
Informationen om Julie är lite knapphändig, men om jag förstått saken rätt var hennes sysselsättning kompositör.
Julie dedikerade två pianostycken hon skrivit till Schumann. Ett av dessa stycken gavs ut av förlaget Kistner i Leipzig år 1840.
Det finns ett antal verk av von Webenau på imslp, men då under hennes flicknamn, Baroni-Cavalcabò:
Det här är en spännande kvinna, som är en sinnebild för att det aldrig är för sent att börja skriva musik. Rizza studerade först piano vid Royal College of London, men då hon inte tyckte hon var tillräckligt skicklig bytte hon spår och studerade sång istället. Hon studerade opera i London, följt av vidare studier i Siena och Rom. Under 25 år hade hon en framgångsrik operakarriär där hon bland annat jobbade med dirigenter som Leonard Bernstein, Benjamin Britten och Igor Stravinskij.
Hon gifte sig och fick två barn med förlagsmannen Georg Rizza. Från 1977 fram til 1994 undervisade hon i sång vid Guildhall i London. Hon var också engagerad i att låta studenterna dela med sig av sin musik genom att framträda på fängelser, sjukhus, skolor för blinda, med mera, med mera!
Rizza började komponera först 1997, när hon alltså var 68 år gammal. Hon har skrivit en mängd sakral körmusik, och noter finns att köpa via flera svenska förlag. Det häfte som heter ”Källor av liv” (Gehrmans notförlag), har vi använt i min församling. Där finns användbara sånger för kyrkoåret som funkar även i mindre sammanhang, med flexibla instrumentstämmor som gör att man kan skapa variation.
”Trinity blessing” har jag lyssnat på en del nu – ett i mitt tycke snyggt och välklingande körstycke!
På streamingtjänsterna finns det mycket att lyssna på, och noter kan köpas från våra svenska förlag, eller från RSCM:
