1800-tal – Katarina Rudérus

Tonsättarinna nr 187

Josephine Weinlich (1848-1887)

Först vill jag tipsa om om de här två eldsjälarna, Karin Fjellander och Amanda Elvin, som nu publicerat hela 250 romanser skrivna av kvinnor på sin youtubekanal – vilken kulturgärning!

Vid den här tiden förra året skrev jag om nyårskonserten från Wien, som då bröt ny mark genom att för första gången någonsin ha framfört ett musikstycke skrivet av en kvinnlig tonsättare. Hon hette Constanze Geiger. Årets konsert, nummer 86 i ordningen, innehöll enligt uppgift två verk skrivna av kvinnor. Ett av verken var ”Sirenen Lieder” av Josephine Weinlich.

Weinlich föddes i nuvarande Slovakien, och var verksam i Österrike som bland annat pianist, tonsättare och dirigent. Hon fick musiklektioner av fadern och lärde sig spela piano och violin. Hennes systrar spelade cello och flöjt.

I slutet på 1860-talet bildade Weinlich en damkvartett, där hon själv spelade piano och hennes syster spelade cello. Gruppen växte och blev snart en sextett och septett med flera musiker. I samma veva grundade Weinlich också den första kvinnoorkestern i Europa, det skedde i slutet på 1860-talet i Wien, och orkestern turnerade både i Europa och i USA under namnet ”Weinlich’sches Damenorchester” (den kallades också ”Wiener Damencapelle” eller ”Wiener Damenorchester”).
Jag läser att orkestern specialiserade sig på ”lätt” musik, populärmusik, som inte utgjorde något hot mot den mer ”seriösa” musiken som ansågs förbehållen männen. Således framfördes samtida dansmusik, ouvertyrer, potpurrier från operor, musik av familjen Strauss, och kompositioner av Weinlich själv.

1878 bildade Weinlich, tillsammans med bl.a. sin syster, Cäcilienkvartetten. Detta var en pianokvartett som uppträdde i Sverige, Danmark, Tyskland och Schweiz med musik av Weinlich, Schumann (Robert) och Mendelssohn (Felix).

Under en konsertturne´i Portugal fick Weinlich digiera ett antal konserter med stadsorkestern i Lissabon, och hon var även dirigent under en hel säsong där.

https://youtu.be/OcxoXsbxfm8?si=9-HAhNM13cey-pFk

https://youtu.be/Si4VcZ_X95M?si=CJAXa3B5fjpe-37f

Prenumerera gärna på kommande inlägg, och om du gillar det du läser får du gärna dela vidare!

Tonsättarinna nr 185

Josephine Boulay (1869-1925)

Jag har haft en mail-konversation med en av de mindre konsertarrangörerna i närområdet, där jag lite vänligt frågade varför det var så få kvinnliga tonsättare på programmet. Jag fick svaret att de uppskattar när det är större variation i konserterna, men att de inte lägger sig i vad de anlitade musikerna spelar. Jag frågar mig om vi inte måste börja tänka om? Om inte vi som arrangörer (konserthus, församlingar, etc) börjar ställa krav, så kommer mycket lite att förändras. Visst har vi också ett ansvar?

Just nu studerar jag vid masterprogrammet i orgel i Göteborg, och har gett mig själv i uppgift att skriva en kortare uppsats om César Francks kvinnliga elever. Både Augusta Holmès och Alice Sauvrezis som jag skrivit om tidigare, var studenter till Franck, och här kommer en till: Josephine Boulay.

Boulay föddes i Paris och blev blind vid 3 års ålder. Hon studerade vid ”National Insituition for the Blind”. År 1887 blev hon antagen till Pariskonservatoriet och fick César Franck och Jules Massenet som lärare.

1888 blev hon den första blinda kvinnan som vann första pris i orgel vid konservatoriet. Senare vann hon flera priser i bland annat harmonilära, kontrapunkt/fuga och 1897 fick hon förstapris även i komposition, som hon då studerade för Gabriel Fauré.

Boulay blev professor vid Institutet för blinda, där hon under 47 år kom att undervisa i framförallt komposition och orgelspel, men även piano och harmonilära.
För orgel finns vad jag kunnat hitta: ”Trios piece pout orgue” (Prelude, Andante, Fugue) och ”Petite Carillion” – fina stycken, väl värda att lägga till repertoaren!

Prenumerera gärna på kommande inlägg genom att fylla i din e-postadress!

Tonsättarinna nr 184

Alice Sauvrezis (1866-1946)

Sauvrezis föddes i Bretagne, och var verksam som pianolärare i staden Nantes. Hon var också tonsättare, kördirigent och konsertarrangör, bland annat i ett sällskap som organiserade konserter med keltisk musik och poesi.

Sauvrezis studerade för César Franck, men det finns inte närmare upplysningar om när det var. Efter Franck studerade hon även för Ernest Guiraud och Paul Vidal.

På verklistan finns framförallt sånger, men även några orkesterverk, körmusik, piano- och kammarmusik, och ett orgelstycke: Choral pour l’Offertoire.

Följ gärna bloggen genom att prenumerera!

Tonsättarinna nr 183

Augusta Holmès (1847-1903)

Holmès föddes i Paris, men föräldrarna var av Irländskt ursprung. Hon visade talang för pianospel, men fick inte lov att studera vid Pariskonservatoriet, då framförallt hennes mamma motsatte sig det. Först efter mammans död började Holmès studera privat för ett par olika lärare. I pianospel hade hon Mademoiselle Petronnet som lärare, och orgel studerade hon för Henri Lambert (organist i katedralen i Versailles) och Hyacinthe Klosé (han var klarinettist, lärare vid konservatoriet och kompositör).

Det är oklart när Holmès själv började komponera, men det finns uppgifter om att hon visade några av sina tidiga verk för Franz Liszt, som uppskattade hennes musik och uppmuntrade henne att fortsätta skriva.
Omkring år 1876 blev Augusta Holmès elev till César Franck, och hon ansåg honom vara hennes främsta förebild.
Camille Saint-Saëns var en av många musiker som blev förälskad i Augusta, men hon avvisade honom. Holmès gifte sig aldrig, men levde tillsammans med poeten Catulle Mendès, och de fick fem barn.

Liksom Clara Schumann och Fanny Hensel publicerade Augusta Holmès några av sina tidiga verk under en manlig pseudonym, ”Hermann Zenta”, eftersom kvinnliga tonsättare inte togs på allvar under den här tiden.

Till 100-årsjubiléet av den franska revolutionen fick Holmès i uppdrag att skriva verket ”Ode triomphale”, som framfördes vid Världsutställningen i Paris 1889, med ca 1200 musiker.

Holmès blev bekant med Wagners musik i 13-årsåldern, och han kom att inspirera henne under hela livet. Hennes fyra operor var tydligt inspirerade av Wagner, men bara en av dem blev framförd (La Montagne Noire, 1895). Det var en av ett fåtal operor skriven av kvinnliga kompositörer som framfördes under 1800-talet i Paris, men den fick dåliga recensioner – kanske p.g.a. att den så tydligt anknöt till Wagner, vilket ansågs lite passé.

Under 1800-talet ansågs det att kvinnor skulle hålla sig till att skriva musik i mindre, ”feminina” format (t.ex. sånger), och detta slog tillbaka på Holmès, som ju tydligt passerade gränsen och tog sig in i det som ansågs vara ”manliga domäner”. Saint-Saëns skrev i en recession av hennes verk ”Les Argonautes” att det hade en ”överdriven virilitet, ett vanligt fel med kvinnliga kompositörer”.Holmès själv ansåg att ”I must show the males what I’m made of! Enligt uppgift var hon en mycket god entreprenör och duktig på att sälja in sig själv och sin musik i olika sammanhang.

På Augusta Holmès verklista finner man, förutom de fyra operorna, kantater, symfoniska verk, körmusik, pianostycken och över 100 sånger – dock ingen orgelmusik vad jag har kunnat hitta.

Prenumerera gärna om du vill ha ett mail när nya inlägg publiceras!

Tonsättarinna nr 182

Marianna Bottini (1802-1858)

Ungefär samtida med Rossini levde Marianna Bottini (född Motroni-Andreozzi). Hon föddes, och bodde hela sitt liv i staden Lucca i Toscana, och hon var kompositör och lärare i harpa. Hon studerade kontrapunkt och blev 1820 antagen till Accademia Filarmonica i Bologna. Hon skrev det mesta av sin musik under åren 1815-1822. 1824 gifte hon sig och slutade då att komponera.

Bottini är känd för en klarinettkonsert och Messa da Requiem, men det finns en hel del intressant av hennes hand, t.ex. ett Stabat Mater, ett Te Deum, med mera. Manuskript lär finnas på Istuto Musicale Luigi Boccherini i Lucca.

Bottini var en av få kvinnor, vars musik framfördes vid en festival till Sankta Cecilias ära. Operan ”Elena e Gerardo” hade premiär 2023.

Prenumerera gärna på kommande inlägg!

Tonsättarinna nr 178

Tekla Griebel-Wandall (1866-1940)

En dansk tonsättare vars namn jag inte hört förrän det damp ner som ett förslag i min mailkorg, är Tekla Griebel-Wandall. Hon började, som många andra, sin musikaliska bana genom att få pianoundervisning i hemmet. Hennes far, som var violinist, undervisade henne. Tekla var intresserad av att rita och måla, och hon blev antagen till en konstskola för kvinnor. Men allteftersom blev hon mer och mer intresserad av musik. Tekla skrev sin första opera 1886, ”Don Juan de Marana”.
Från 1889 till 1891 studerade hon vid Kungliga Danska musikkonservatoriet med ämnena sång, piano, komposition och teori. Bland lärarna märks Niels W Hade och Otto Malling.

Under 1890-talet fick Tekla Griebel en viss framgång, dels då ett häfte med sånger gavs ut, och då musiken till balletten ”I Rosentiden” framfördes, samt att hon debuterade som operakompositör med operan ”Skön Karen”, som framfördes vid stadsteatern i Breslau. Samma opera framfördes också i Danmark några år senare. 1899 skrev hon den första i en serie kantater med anknytning till den danska kvinnorörelsen.

1902 gifte hon sig med teologen Frederik Wandall, och enligt Tekla så var det ett konvenansäktenskap vars syfte enbart var att ge henne en ekonomisk trygghet så att hon kunde fortsätta komponera. Men maken lämnade prästbanan för att försöka bli poet. Det blev därför nödvändigt för Tekla att bidra till försörjningen genom att undervisa. Det innebar att den tid hon hade för att skriva musik var begränsad, men hon hon komponerade ändå drygt 100 verk, bland annat sånger, pianostycken kantater och operor. Griebel skrev hela livet, och alla manuskript lämnades till Kungliga (Danska) biblioteket vid hennes död.

En del kompositioner finns att köpa via Edition S:
https://edition-s.dk/composers/tekla-griebel

Prenumerera gärna på kommande inlägg genom att ange din e-postadress!

Tonsättarinna nr 174

Julie von Webenau (1813-1887)

Förra sommaren plöjde jag igenom en biografi om WA Mozarts fru, Constance, skriven av Viveca Servatius. En mycket gedigen bok där vi får lära känna hustrun till den välkände kompositören, såväl under deras tid tillsammans, men också vad som hände med Constance efter Mozarts bortgång.

I en passage i boken berättas det att en av Mozart-sönerna, Wolfgang, hade en kärlek som hette Josephine Baroni-Cavalcabò. Hon var dock gift med en betydligt äldre man, och hade tre barn tillsammans med honom. En av deras döttrar, Julie, tog lektioner för nämnde Wolfgang.

Informationen om Julie är lite knapphändig, men om jag förstått saken rätt var hennes sysselsättning kompositör.

Julie dedikerade två pianostycken hon skrivit till Schumann. Ett av dessa stycken gavs ut av förlaget Kistner i Leipzig år 1840.

Det finns ett antal verk av von Webenau på imslp, men då under hennes flicknamn, Baroni-Cavalcabò:

https://imslp.org/wiki/Category:Baroni-Cavalcab%C3%B3,_Julie

Följ bloggen genom att fylla i din e-postadress nedan!

Tonsättarinna nr 166

Paula Szalit (1887-1920)

En av mina följare hör regelbundet av sig så fort han uppfattar ett namn på en kvinnlig tonsättare, och det här namnet var nytt för mig: den Polska tonsättaren Paula Szalit. När jag började leta info om henne hände det som ofta händer: jag hittar henne på en sida som handlar om kvinnliga kompositörer i Polen! Jag bifogar länk nedan, här finns så mycket att upptäcka!

Szalit var ett underbarn som konserterade redan i 10-årsåldern. Hon studerade piano i Wien och beskrevs som det största musikaliska underbarnet i historien – inga små ord, precis!

Szalit gav solokonserter, men spelade även tillsammans med orkestrar och i mindre ensembler, över hela Europa.

Jag fastnade för hennes Intermezzo op 2, som jag tycker har en sådan härligt ljus, somrig ton. Det passar ypperligt då det i skrivande stund är en av de första riktigt varma sommardagarna denna sommar.

https://polskiekompozytorki.pl/en/project/szalit-paula-2
https://polskiekompozytorki.pl/en/polish-women-composers/
https://www.pianomusicshewrote.com/
https://imslp.org/wiki/Category:Szalit,_Paula

Prenumerera gärna på kommande inlägg genom att fylla i din e-postadress i fältet nedan!

Tonsättarinna nr 163

Ida Moberg (1859-1947)

Ida Moberg föddes i Helsingfors och den musikaliska banan började som sångerska och musiklärare. Detta var mycket tack vare Anna Blomqvist, som var tonsättare, kördirigent och konstnärlig ledare på ”Svenska fruntimmersskolan” i Helsingfors, där Moberg studerade under 1870-talet. Blomqvist fick stor betydelse för Ida och blev hennes mentor under hela livet.

Moberg studerade komposition vid det som nu är Helsingfors Filharmoniska orkester och hon hade bland andra Jean Sibelius som lärare. Hon studerade också i Dresden, där hon också kom i kontakt med antroposofen Rudolf Steiner.

Läs mer om Ida Moberg här:
https://www.fmq.fi/articles/ida-moberg

Följ gärna bloggen genom att prenumerera på kommande inlägg!

Veckans tonsättarinna nr 157

Laura Netzel (1839-1927)

Den här boken har stått i min hylla ett tag, och nu har jag börjat läsa om Laura Netzel. Informationen på Wikipedia är ganska knapphändig, där får man inte veta så mycket mer än att hon föddes i Finland med efternamnet Pistolekors, men att hon växte upp i Stockholm. Vidare står det att hon studerade komposition för Wilhelm Heintze i Stockholm och för Charles-Marie Widor i Paris, och att hon skrev under pseudonymen N Lago.

I Camilla Hambros bok om Netzel bläddrar jag fram till kapitlet om hennes Stabat Mater, ett verk som jag vet uppfördes i en Stockholmsförsamling för någon vecka sedan, och som kommer att framföras i Skellefteå på långfredagen. Passionsmusik av kvinnliga tonsättare lyser rätt mycket med sin frånvaro, eller så syns de inte bland alla framföranden av Bachs passioner eller musik av Pergolesi, Pärt, Buxtehude, med flera.

Jag har själv inte hört hela verket, bara sjungit någon körsats under en sångvecka, men enligt uppgift tyckte Laura själv att Stabat Mater var ett av hennes bästa verk. Netzel valde att framföra delar av verket innan helheten var färdig, och de satser som publiken fick lyssna till rönte uppskattning.

Stabat Mater uruppfördes i Östermalms kyrka (Hedvig Eleonora) i februari 1890, i en välgörenhetskonsert för Eugeniahemmet (ett hem för handikappade barn), och Netzel hade sett till att anlita kända sångsolister från operan. Publiken lär ha visat sin uppskattning för verket, men det blev sågat av stora delar av pressen. Undantaget var recensenten i Stockholms dagblad, som hävdade att Stabat Mater var det bästa Netzel skrivit, och att hon var den enda kvinnliga kompositör som förtjänade erkänsla. Med detta sagt hade han dock också synpunkter på modulationer och stämföring.

Efter uruppförandet arbetade Netzel på att orkestrera musiken. 1897 framfördes orkesterversionen av Stabat Mater i Paris, där det fick ett mycket varmare mottagande av de franska kritikerna, än vad det fått i Sverige. Verket är ursprungligen skrivet för solister, kör och orgel, vilket borde göra det till ett bra alternativ för oss som inte har möjlighet att sätta upp de stora passionsverken.

Mig veterligen finns det ingen inspelning ännu av Netzels Stabat Mater, men om jag inte minns fel finns noter att köpa på något av de finska förlagen. Det finns dock annan musik av Netzel inspelad, några exempel här nedan!

Vill du bidra till att flera Stabat Mater/passionsverk av kvinnliga tonsättare framförs är Laura Netzel ett alternativ, men det finns flera, t.ex Zuzanna Koziej (ursnyggt verk för damkör!) Anna Cederbergs ”Via Dolorosa”, eller den korta ”Der Tod Jesu” av Anna Amalia av Preussen.

Tillägg efter publicering:
En av mina följare tipsar mig om att det även finns orgelmusik av Laura Netzel, nämligen Preludium och Fughetta, som ska finnas utgivet på ett fransk förlag, i skrivande stund oklart vilket. Verket finns inspelat av Jonas Lundblad (länk nedan).

Prenumerera gärna på kommande inlägg på bloggen genom att fylla i din e-postadress i fältet nedan och klicka ”prenumerera”.