Veckans inlägg är skrivet av gäst-bloggaren Wolfgang Undorf, historiker, styrelsemedlem i KVAST och körsångare med stort intresse för musik av kvinnliga tonsättare m.m. Wolfgang har under åtta år bjudit in körsångare i Stockholmsområdet till ”Sommarkör” i Gustav Vasa kyrka, där han varje år presenterar musik av kända och mindre kända kvinnliga körtonsättare från hela världen, från renässansen och framåt
Gittan Glans
Veckans tonsättare är en pigg allkonstnär, professionell pianist, dragspelsartist, trombonist och körtonsättare med en fräsch approach till just den senare genren. Hon är en erfaren arrangör och tonsättare, men jag är särskilt glad för att hon på senare tid har trätt fram som tonsättare av musik för kör och symfoniorkester. Jag vet inte hur länge hon redan skrivit för kör, men 2021 trädde hon fram i rampljuset när hon vann Allmänna sången & Anders Wall Composition Award med ”When breathing like a bird”, ett verk för kör a cappella. Stycket består av fyra satser med varsin karaktär, utmaning och belöning. Allt hålls ihop av att varje sats byggs upp kring en del av en gemensam melodi. Tonsättaren har själv sjungit mycket i kör, bl.a. i Göteborgs Kammarkör, står det i pressmeddelandet från Allmänna sången 2021.
Veckans tonsättare är sedan 2021 verksam som kyrkomusiker i Lunds Allhelgonakyrka. Sofia Östling är uppvuxen i Dalarna, där hon tidigt kom i kontakt med folkmusiken genom fiolspel. Redan som 9–10-åring blev hon fascinerad av orgeln, och beslutet att bli organist växte fram tidigt. Hon tog orgelspelarbevis vid tolv års ålder och började kort därefter vikariera i församlingar – något som imponerade (och kanske till och med väckte lite avund) hos jämnåriga som fortfarande funderade på vad de ville göra.
Studierna tog henne via Musikkonservatoriet i Falun till musikhögskolorna i Stockholm och Göteborg. Därefter följde två år i Amsterdam för fördjupade orgelstudier, och senare även masterprogram i vokalmusik och kördirigering vid Musikhögskolan i Malmö. Utöver arbetet i Allhelgonakyrkan är Sofia också grundare av SKO – Sveriges kvinnliga organister – en förening som verkar för att synliggöra och stärka kvinnliga yrkesutövare inom orgel- och kyrkomusikfältet.
Under 2024–2025 har Sofias tonsättarskap fått särskild uppmärksamhet genom verket ”Om Gud skulle vandra på jorden”, med text av Åsa Hagberg. Idén till verket väcktes av Marianne Greip på Sveriges Radio, som sammanförde Åsa och Sofia i ett projekt de länge hade pratat om att göra tillsammans. – Jag kunde nog inte ens drömma om den här beställningen, berättar Sofia, så det var både häftigt och roligt! Jag blev oerhört motiverad, och det kändes som ett väldigt fint uppdrag att få. Verket uruppfördes i Sveriges Radio i augusti 2024. Under våren 2025 framfördes det också live för första gången, i Lunds Allhelgonakyrka. Responsen har varit mycket positiv, och arbetet med att publicera noterna pågår. Musikaliskt rör sig verket i ett fält där det folkliga möter det sakrala – ett signum för Sofia Östlings tonspråk. Hon beskriver sin musik som melodisk med en folklig tonalitet, och hon skriver gärna för kör men kommer framöver även komponera mer för orgel.
Skrivprocessen börjar ofta i tanken. – Jag arbetar mycket inne i huvudet. När jag kommer på ett motiv skriver jag ner det för att inte tappa bort det – men det är ofta som om formen redan är ganska färdig när jag väl börjar skriva. Med en växande katalog och en stark känsla för text och klang etablerar Sofia Östling sig som tonsättare med ett eget konstnärligt uttryck – rotat i tradition, men med blicken riktad mot nya musikaliska sammanhang.
Veckans tonsättare är också verksam som kyrkomusiker i Vaksala församling i Uppsala. Hon är uppväxt utanför Tranås i Småland, och hon har skrivit musik för orgel, piano och kör. Skapandet är en viktig del av livet för Viktoria, och hon hämtar mycket inspiration från bibelord och det som sker omkring henne. Jag kom först i kontakt med Klints musik via orgelstycket som heter ”Ljusning”. Jag har spelat det ett flertal gånger, och det blir alltid omtyckt av åhörarna. Verket finns utgivet på Wessmans notförlag. Ett nytt orgelstycke som heter ”Expre” uruppförs nu i sommar – det ska bli spännande att höra!
På Wessmans förlag finns också ett pianostycke utgivet: ”Ut i det blå”.
För kör har Klint några sånger utgivna på Gehrmans förlag. För blandad kör a capella finns ”Ogripbar” (länk till inspelning nedan), övriga stycken är för blandad kör eller damkör med pianokomp. Titlarna är: ”Alltid hos dig”, ”Res dig stråla i ljus”, ”Mitt hjärta är redo”, ”I mitt hjärta”.
Den här boken har stått i min hylla ett tag, och nu har jag börjat läsa om Laura Netzel. Informationen på Wikipedia är ganska knapphändig, där får man inte veta så mycket mer än att hon föddes i Finland med efternamnet Pistolekors, men att hon växte upp i Stockholm. Vidare står det att hon studerade komposition för Wilhelm Heintze i Stockholm och för Charles-Marie Widor i Paris, och att hon skrev under pseudonymen N Lago.
I Camilla Hambros bok om Netzel bläddrar jag fram till kapitlet om hennes Stabat Mater, ett verk som jag vet uppfördes i en Stockholmsförsamling för någon vecka sedan, och som kommer att framföras i Skellefteå på långfredagen. Passionsmusik av kvinnliga tonsättare lyser rätt mycket med sin frånvaro, eller så syns de inte bland alla framföranden av Bachs passioner eller musik av Pergolesi, Pärt, Buxtehude, med flera.
Jag har själv inte hört hela verket, bara sjungit någon körsats under en sångvecka, men enligt uppgift tyckte Laura själv att Stabat Mater var ett av hennes bästa verk. Netzel valde att framföra delar av verket innan helheten var färdig, och de satser som publiken fick lyssna till rönte uppskattning.
Stabat Mater uruppfördes i Östermalms kyrka (Hedvig Eleonora) i februari 1890, i en välgörenhetskonsert för Eugeniahemmet (ett hem för handikappade barn), och Netzel hade sett till att anlita kända sångsolister från operan. Publiken lär ha visat sin uppskattning för verket, men det blev sågat av stora delar av pressen. Undantaget var recensenten i Stockholms dagblad, som hävdade att Stabat Mater var det bästa Netzel skrivit, och att hon var den enda kvinnliga kompositör som förtjänade erkänsla. Med detta sagt hade han dock också synpunkter på modulationer och stämföring.
Laura Netzel
Efter uruppförandet arbetade Netzel på att orkestrera musiken. 1897 framfördes orkesterversionen av Stabat Mater i Paris, där det fick ett mycket varmare mottagande av de franska kritikerna, än vad det fått i Sverige. Verket är ursprungligen skrivet för solister, kör och orgel, vilket borde göra det till ett bra alternativ för oss som inte har möjlighet att sätta upp de stora passionsverken.
Mig veterligen finns det ingen inspelning ännu av Netzels Stabat Mater, men om jag inte minns fel finns noter att köpa på något av de finska förlagen. Det finns dock annan musik av Netzel inspelad, några exempel här nedan!
Vill du bidra till att flera Stabat Mater/passionsverk av kvinnliga tonsättare framförs är Laura Netzel ett alternativ, men det finns flera, t.ex Zuzanna Koziej (ursnyggt verk för damkör!) Anna Cederbergs ”Via Dolorosa”, eller den korta ”Der Tod Jesu” av Anna Amalia av Preussen.
Tillägg efter publicering: En av mina följare tipsar mig om att det även finns orgelmusik av Laura Netzel, nämligen Preludium och Fughetta, som ska finnas utgivet på ett fransk förlag, i skrivande stund oklart vilket. Verket finns inspelat av Jonas Lundblad (länk nedan).
Prenumerera gärna på kommande inlägg på bloggen genom att fylla i din e-postadress i fältet nedan och klicka ”prenumerera”.
Andra helgen i mars hade föreningen SKO (Sveriges Kvinnliga Organister) sitt första årsmöte (länk till föreningens hemsida finns längre ned). Det ägde rum i Södertälje precis ett år efter föreningens bildande, och förutom årsmöte så innehöll helgen ett par orgelkonserter på temat musik av kvinnor. En av deltagarna under dessa dagar var Margarita Långberg, organist och körledare i Västerlövsta pastorat i Uppland.
Margarita Långberg
Margarita föddes i Sibirien, i det som då var Sovjetunionen. Båda hennes föräldrar hade tekniska yrken, mamman var arkitekt och pappan jobbade med teknik och utbildning av yrkesförare. När Margarita var fem år gammal gick hennes mamma bort, och pappan valde då att placera henne i en internatskola för musikbegåvade barn. Det var på så sätt en slump att Margarita kom i kontakt med musiken. Efter några år på skolan visste hon att musiken var hennes livs största kärlek. Hon studerade piano och dirigering och fortsatte utbilda sig på högskolan i Moskva, där hon blev konsertpianist. Genom sitt engagemang i en ideell förening besökte hon Sverige vid flera tillfällen. Vid en av resorna hit träffade hon sin blivande man och flyttade till Uppsala. Hon har sedan också utbildat sig till organist och tagit en masterexamen vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm.
Margarita minns att hennes första teorilärare uppmuntrade henne att ägna sig åt harmonilära, och hon skrev sitt första pianostycke när hon var i 11-årsåldern, ett stycke som tyvärr inte finns bevarat. Numera skriver hon mest körmusik, men även arrangemang för den egna kören, samt en del orgelmusik.
Margarita hämtar inspiration från folkmusik och jazz-standards. Hon tycker om klara melodier, och ibland experimenterar hon med kärva harmonier. Hon beskriver själv sin musikaliska stil som ”klassisk med moderna element och jazziga toner”. Orgelstycket ”En liten vilsen melodi”, som Margarita framförde vid SKOs årsmötesdagar, tycker jag är ett ypperligt exempel på just detta.
Just nu skriver Margarita på ett körstycke för påsk. Roligast tycker hon det är att skriva för orgel, då hör hon klangen i huvudet. Hon drömmer också om att få skriva något större, t.ex. för symfoniorkester.
Jag kan rekommendera ett körstycke av Margarita som heter ”Inget jag ber om min Gud”, för blandad kör och piano. Det fanns utgivet på Sångfågeln förlag, som numera är uppköpt av Wessmans.
Jag fick en pratstund med Nina Sandell, en av många kyrkomusiker som också skriver musik. Nina började sin musikaliska bana som stråkmusiker som ung, då hon spelade violin vilket följdes av viola, piano och senare orgel. Hon är utbildad på orgel och viola både Sverige och England och läser just nu en master i komposition vid Musikhögskolan i Piteå.
Jag kom först i kontakt med Nina Sandell via hennes ”Orgliga småstycken”. De första styckena till den här samlingen tillkom för ungefär 15 år sedan, och de växte fram ur de behov som fanns för Ninas egna orgelelever. Det som Nina saknade i traditionella orgelskolor, skrev hon själv till sin elever. Styckena är baserade på olika speltekniska mönster och de hjälper eleven att ”få styrsel” på händerna, samtidigt som de musikaliskt låter mer avancerade än de är. Det finns nu fem stycken samlingar av ”Orgliga småstycken”, som alla går att köpa via Nina (länk nedan). Jag kan varmt rekommendera dessa samlingar!
Musik av Nina Sandell finns också på Gehrmans notförlag, som nyligen gav ut två körstycken som hon skrivit.
Jag frågar Nina hur hon själv beskriver sin musik, och får till svar att hon alltid skrivit i en lättillgänglig stil, eftersom det finns ett behov av det, och alltid med utgångspunkt i de ensembler hon själv haft tillgång till. Hon beskriver sig som en ”bruksmänniska”, som inte skriver krångligt, utan vill att musiken ska vara lättillgänglig och användbar. Hon blir särskilt glad när hon lyckas skriva något som får en elev eller en kör att ”tända till”. Om man kan sprida glädje och en känsla för musiken, har man lyckats, säger Nina.
Nina Sandell säger att det som inspirerar hennes mest är att veta för vilket sammanhang hon skriver. Människorna, i de körer och de elever hon möter, inspirerar. Sandell skriver också texterna själv, och tycker om att skriva dikter och texter som får folk att tänka till. Det kan vara svårt att veta hur tydligt man ska säga saker, och hur mycket man ska lämna till andra att tolka.
På nationaldagen ska jag spela en orgelkonsert, och nu pågår planeringen av repertoaren. Jag tror att rubriken får bli något i stil med ”Musik av svenska, kvinnliga organister och artister”. ”Artisterna” får komma med eftersom arrangören uttryck önskemål om att programmet också ska innehålla ”populärmusik”, sånt som ungdomar lyssnar på. Jag vet inte säkert vad ungdomar lyssnar på – Laleh kanske är ett säkert kort, men vad ska man tro om Eva Dahlgren eller Marie Fredriksson?
Ika Peyron
Nåväl. Jag letade lite efter vilka kvinnor som varit kyrkomusiker i Sverige, sedan vi fick vår första kvinnliga organist (Elfrida Andrée), och nu kanske inte Wikipedias lista är komplett, men där fanns en del namn som jag gått vidare med. Ika (Albertina Fredrika) Peyron är en av dem som jag hittade, som också skrivit musik för orgel. Det är dock oklart om hon var organist i någon församling. Av informationen jag hittills hittat verkar hon mer ha framträtt som pianist.
Ika Peyron föddes i Timrå, och växte upp som fosterbarn hos en grosshandlare i Sundsvall som gärna ville att hon skulle bli läkare, men själv var Ika mer intresserad av musik. Familjen flyttade till Stockholm 1855, och där tog Ika pianolektioner för flera olika lärare. 1865 gifte sig Ika med riksdagsmannen Ludvig Peyron, och sedan följde några år då hon uteslutande ägnade sig åt familjen och de fyra sönerna. Redan innan bröllopet hade Peyron försökt sig på att komponera, men tidsandan var sådan att det inte ”ansågs passande” att kvinnor skrev musik. Hon fortsatte ta pianolektioner som gift, och hon tog upp komponerandet på 1880-talet, då sönerna hunnit växa upp. Hon tog då privatlektioner i kontrapunkt, harmonilära och instrumentation, för bland andra Emil Sjögren.
Peyrons musik blev framförd och rönte uppskattning redan under hennes livstid, framförallt sånger och pianomusik. Hon skrev mycket musik som var anpassad för amatörer, sådan musik var eftertraktad och förlagen tjänade pengar på det. Peyrons musik spelas också idag, bland annat framför gärna musikkårer hennes stycken.
Då vill jag presentera ännu en tonsättande kyrkomusiker: Sara Hansen som är verksam i Knista församling, Strängnäs stift.
Sara Hansen minns inte när hon började skiva musik, men gissar att det var i tonåren, som ett sätt att bearbeta tankar och känslor. Ungefär som att skriva dagbok. När hon började jobba som kyrkomusiker arrade hon en del, för att det inte fanns material som passade för de ensembler hon hade. Hon beskriver inte sig själv som kompositör, mer som ”brukstonsättare”, och säger att hon inte har någon längtan att skriva bara för skrivandets skull. Allt hon producerar kommer ur ett konkret behov.
– Man letar alltid efter ny musik, men det är långt ifrån alltid man hittar det man letar efter, säger Sara. Då skriver jag själv. Eller om man känner att man använt samma sånger år efter år till någon särskild söndag, och vill ha lite förnyelse.
Sara skriver bara sakral musik, och i stort sett bara för blandad kör eller barnkör. Hon strävar efter att skriva pedagogiska och roliga stämmor, och tycker att hon lär sig något nytt varje gång hon delar ut något till körerna.
– Man får feedback direkt från körsångarna, det är roligt när de uppskattar att man försökt göra en stämma som är rolig att sjunga, säger Sara.
Texterna skriver Sara nästan alltid själv, och jag frågar hur hennes skrivprocess ser ut. Hon svarar att hon alltid börjar med att fundera över vad det är hon vill säga med den sång hon ska skriva. Hon tar nationaldagen som exempel, då hennes körer alltid sjunger. Hon blev lite trött på allt det nationalromantiska där man slår sig för bröstet, och kände att hon mer är stolt över Sverige för att vi har demokrati, mänskliga rättigheter och strävar efter jämlikhet. I detta försökte hon hitta vad hon ville säga, det som inte har sagts förut.
En gång blev hon ombedd att skriva ett orgelstycke till en vigsel och hon nämner att hon använder improvisation för att träna fantasin.
Ett roligt uppdrag var ett projekt där en diakon som jobbat med teckenspråk översatte teckenspråks-texter till svenska. Det var något som aldrig gjorts förut. Syftet var att hörande och döva skulle kunna sjung/teckna tillsammans. En utmaning med det har varit att teckenspråket inte har alla svenska småord, det är mer kortfattat, och det var ibland svårt att hitta formuleringar som fungerar på svenska.
Just nu skriver Sara på en minimusikaI som har barns och ungas psykiska ohälsa som utgångspunkt. I detta projekt är barnen med och bidrar med tankar och funderingar kring vad som kan orsaka psykisk ohälsa och de kommer också att få improvisera fram scenerna tillsammans med Sara.
Sara beskriver sin musikaliska stil som ”harmonisk” och hon har inget behov av att skriva något ”nytt” eller skapa något originellt.
– Jag skriver för att det ska funka för just det behovet som finns där och då. Jag tror att min musik är lättlyssnad, avslutar Sara.
Sara har inte skickat någon av sin musik till något förlag, men jag fick i min hand ett par körsånger samt en Brudmarsch för orgel, som säkert kan komma till användning framöver!
Följ gärna min blogg genom att prenumerera på kommande inlägg!
Helgen som passerade befann sig cirka 600 kyrkomusiker från de Nordiska länderna i Köpenhamn för det Nordiska kyrkomusikersymposiet, som går av stapeln vart fjärde år. Under dessa dagar fick jag möjlighet att säga hej till Maria Löfberg, organist i Falkenberg, och för många ett känt namn när det gäller tonsättare av kyrkomusik.
Maria har skrivit musik i princip hela livet, och hon drar sig till minnes att hon i åttonde klass fick hjälp av en musiklärare att skriva ner sitt första komponerade verk. Maria skriver för att det är roligt, och hon komponerar mest för sitt eget sammanhang, utifrån de behov som har funnits, och finns, där hon jobbar.
Maria blir inspirerad av texter, både bibeltexter och poesi, men även av ljudet av rösten, eller olika instruments klanger.
Förra hösten introducerade min kollega en ny sång i kyrkokören: ”Som en örn”, med text och musik av Maria Särnbratt. Sången blev snabbt en favorit och jag har funderat på om det var texten eller musiken som gjorde att vi föll pladask. Vid närmare eftertanke tror jag att det var kombinationen av den härliga, väldigt sångbara melodin, tillsammans med en text som var tilltalande och hoppfull.
Maria Särnbratt är verksam i Borås pastorat, där hon just nu har en anställning som musiker i ett projekt som heter ”Barnens kyrka”, och som syftar till att lyfta barn- och ungas plats i församlingen och i gudstjänsten. Här jobbar musiker, präst och pedagog tillsammans under projekttiden som är fyra år.
Inom projektets ramar skriver Maria en del sånger, för de behov som finns just där och då. Hon har alltid skrivit på det sättet, utifrån vad som fungerar med den givna gruppen vid varje tillfälle, och det har genom åren blivit många sånger, för barn- och ungdomskör men också solosånger, konfirmandsånger och annat. Hon säger som en del andra jag har pratat med: ofta hittar man ju inte just det man söker efter, och då skriver man själv.
Maria skriver nästan alltid texterna själv, till sin musik, och hon tycker att det är viktigt med bra texter. I många sånger beskrivs Gud som någon som är ”långt borta, på en tron”, och det är kanske inte en gudsbild som alltid går hem eller som alla kan identifiera sig med. Maria vill gärna att de texter hon tonsätter ska vara relevanta. Hon funderar mycket på vad texten ger uttryck för, och hon undviker att kalla Gud för ”han” eller ”hon”, även om Gud ändå är närvarande i texten på annat sätt.
Maria har inte skrivit för blandad kör utan i den mån hon skriver flera stämmor är det självständiga sådana – och det vet vi alla som jobbar i mindre församlingar att det kan vara väldigt användbart även med vuxenkörer.
Jag frågar om Marias skrivprocess, hur den ser ut. Hon berättar att hon ofta börjar med att be, och att hon sedan alltid börjar med att formulera texten. Ibland kan hon skriva ner olika strofer lite lösryckt, för att sedan plocka ihop de bästa bitarna. Den här delen är mer eller mindre plågsam, som hon uttrycker det själv. Sedan väljer hon tonart, och leker fram melodin vid pianot.
Jag frågar Maria om hon minns det första hon skrev, och hon drar sig till minnes en ”Erikstorpsvals” som kom till när hon var i 12-årsåldern. Sedan dess har hon skrivit. ”Som en örn” skrevs till en barnkörvecka i Bollebygd 2011, och den satte igång skrivprocessen på allvar. Sedan dess har det blivit över 100 sånger!
Maria skriver för alla åldrar, och som jag nämnde tidigare mycket för barn och unga. Det finns också en del minimusikaler, och just nu jobbar hon med musik som handlar om Marta och Maria. Jag ber om hennes egna tips, och hon nämner ”Under regnbågens färger” som är lämplig som startsång i barnkören (0-18 år). Eller varför inte testa den även i vuxenkören? Det som är kul är kul, och varför sätta åldersgränser, resonerar Maria.
På sidan Brukssånger.se finns en del sånger av Maria utgivna, bl.a. ”Ljuset ska leda mig nu” (unison sång för advent), och ”Som en örn” (där i arr för SATB-kör).
En del musik finns på Melos.se. Maria delar gärna med sig av det hon skrivit, och det är bara att höra av sig till henne. Hon säger också att man gärna får göra arr på hennes musik, för användning i den egna församlingen, och hon blir glad om hon får ta del av dessa i så fall.
