Jag kunde tyvärr inte närvara i Berwaldhallen i mitten på november när ett nytt verk av Emmy Lindström uruppfördes. Men enligt uppgift från bekanta som var där var det en fantastisk konsert.
Lindström började sin musikaliska bana som violinist när hon var fem år. I tonåren turnerade hon tillsammans med en ensemble vid namn Coll’arco, och hon har studerat musik i Norrköping, Göteborg och Stockholm, där hon tog en kandidatexamen som violinist 2009. Hon studerade vidare på kompositionsprogrammet och tog också en master som violinist.
November och december är bråda tider om man är kyrkomusiker, och därför har inlägg nummer 107 dröjt lite.
Marie Samuelsson är en tonsättare som fram tills helt nyligen var okänd för mig. Det stod att läsa i DN för ett tag sedan, och på sidan imusiken.se (länk längre ned) att hon blivit tilldelad stora Christ Johnsson-priset. I motiveringen från juryn läser jag att:
Foto: Mats Bäcker
”Marie Samuelsson är sedan länge en central röst bland svenska tonsättare. I konserten Brandnäva för gitarr, violin och orkester interagerar den originella solistkombinationen på ett både raffinerat och lekfullt sätt med orkestern. Här gestaltas genom ett koncentrerat material, utformat med stor detaljskärpa, en angelägen tematik kring natur och kretslopp och Samuelsson skapar i sitt verk ett eget unikt musikaliskt ekosystem.”
Av en händelse råkar jag hitta ett youtube-klipp med sången ”Trasten” skriven av en kvinna vid namn Ebba Wirsén. Men hur jag än letar hittar jag ingen mer information om Ebba. Min enda ledtråd är de båda som spelat in sången, så jag tar kontakt med Karin Fjellander och Amanda Elvin, kvinnorna bakom ”Veckans romans”.
Fotograf: Marieke Verschuren
Vilka är ni? Vi är romansfluencers! Romanser (alltså klassisk musik-sånger) är något av det bästa som finns, och för att få arbeta med dem kontinuerligt har vi startat YouTubekanalen och Facebooksidan ”Veckans romans”. Som namnet antyder publicerar vi en romans i veckan (förutom under vår adventskalender 2022 och vår fruntimmersveckaspecial 2023, då vi publicerade en sång om dagen). I skrivande stund har vi publicerat 134 sånger av 63 kompositörer. Till vardags är vi båda anställda på Göteborgsoperan, Karin i operakören och Amanda som sufflös. Karin frilansar också som opera-, kyrko- och romanssångerska och driver indieoperakompaniet Pop Up-Operan, och Amanda frilansar som kördirigent, repetitör och kammarmusiker.
Ni har spelat in en romans i veckan av en kvinnlig tonsättare, ända sedan 1 september 2021. Hur kom ni på den idén? Vi ville mest ha ett forum där vi kunde frossa i romanser. Det ena gav det andra, och så råkade det bli så att alla kompositörer vi väljer är kvinnor. Så det kan bli.
Denna vecka vill jag lyfta fram en orgelimprovisatör – en genre av musikskapande där kvinnorna (också) verkar vara i minoritet. Att improvisera – ”skriva musik i stunden” – har organister gjort i olika omfattning under alla tider. Här är en intervju med Christina Blomkvist!
Christina Blomkvist – vem är du?
Jag började spela orgel som 15-åring efter att ha spelat fiol och piano i många år. Det var min far som hade skaffat en elorgel och börjat ta lektioner. Jag fascinerades över hur man kunde spela med både händer och fötter. Min första egna lektion hade jag vid den fina Marcussenorgeln i Hässleholms kyrka och när organisten Birgitta Roslund där visade mig de spanska trumpeterna var jag fast. Resten av dagen var det som att jag gick på moln och jag visste att jag ville inget hellre än att lära mig att behärska detta otroliga instrument. Efter gymnasiet började jag på kyrkomusikerlinjen på Musikhögskolan i Malmö och inom ramen för ERASMUS-programmet studerade jag även en termin vid Pariskonservatoriet. Jag gick även en påbyggnadslinje inom orgel (orgelmusiker) i slutet av studietiden i Malmö samtidigt som jag specialiserade mig inom piano, improvisation och komposition/satslära på kyrkomusikerlinjen. Efter att ha vikarierat som kyrkomusiker och frilansat som orgelsolist och körackompanjatör ett tag efter slutförd examen sökte jag och kom in i solistklassen i orgel i Köpenhamn där jag studerade parallellt under två år med juridikstudier vid Lunds universitet. Därefter fortsatte jag med juridikstudierna och kom så småningom att flytta till Stockholm där juridiken dock mer och mer tog överhanden. Efter några år på advokatbyrå och sedan som ansvarig för förvärv på ett av Sveriges största försäkringsbolag flyttade jag ner till Malmö och grundade ett legal tech-företag där jag själv utvecklar programvaran. Parallellt fortsätter jag att jobba som konsult inom affärsjuridik för olika storföretag som har behov av juristresurser. (Legal tech är ett samlingsnamn på olika typer av IT-tjänster som löser uppgifter med juridisk anknytning – exempelvis verktyg för att granska eller ta fram avtal).
När började du improvisera och vad är tjusningen med att skapa musik i stunden?
Jag började improvisera på piano när jag var väldigt liten och var till en början självlärd på piano genom improvisation. När jag väl började spela orgel blev jag snabbt fascinerad över orgelns alla möjligheter att skapa musik i stunden. Det är ju som att ha en hel symfoniorkester till sitt förfogande att skapa något. Jag älskade att försöka efterlikna olika stilar och att undersöka nya klanger och kunde sitta i timmar och utforska. Att höra resultatet av en improvisation i realtid i en fantastisk kyrkoakustik är något av det mäktigaste jag vet.
Ju mer jag letar efter kvinnliga tonsättare, ju fler hittar jag! Det kanske handlar om att öppna ögonen? Jag har hittat ett sällskap som heter ”Konstmusiksystrar”. De beskriver sig själva som ett nätverk med uppgift att samla tonsättare, ljudkonstnärer och performanceartister. Ett tydligt syfte är att inspirera unga tjejer och transpersoner att skriva musik, för att på sikt öka jämställdheten inom konstmusikbranschen.
Det finns en lång lista på tonsättare på ”Konstmusiksystrars” hemsida, jag valde en av dem vid namn Alva Stern. Hon är utbildad i Falun och Piteå och har skrivit för bl.a. Dalasinfoniettan, Norrbotten NEO och Norrlandsoperans Symfoniorkester.
På nationaldagen lyssnade jag på P1 där man diskuterade nationaltonsättare, och om vi borde ha en sådan? Våra grannländer har ju Nielsen, Grieg respektive Sibelius – och vem skulle kunna bli Sveriges nationaltonsättare? Flera namn gavs som förslag, men kvinnorna lyste med sin frånvaro. Tänk om i kunde nyansera bilden lite! Varför inte välja två, en man och en kvinna?
Vi befinner oss nu i juni månad, enligt mig den vackraste månaden på året! Därför vill jag, innan vi träder in i juli månad, passa på att presentera ”Juninatten” – Harry Martinssons dikt som tonsatts av Maria Lithell Flyg. Den uruppfördes tidigare i år av Radiokören (länk längre ned!).
Maria är utbildad vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm med Karin Rehnqvist som lärare (examen 2014), och har redan hunnit skriva för en mängd ensembler och solister. Hon har fått flera stipendier, bl.a. Svenska kyrkans kulturstipendium för verket ”Frid-lyst – ett Requiem över växter och djur”. En fullständig förteckning över verk och samarbeten hittar du på Marias hemsida.
Jag fick en pratstund med Elisabet Sköld, musiker och tonsättare som bor i Stockholm. Det blev ett spännande och inspirerande samtal om många olika saker – både sådant jag känner igen mig i, och en del nya infallsvinklar.Intervjun nedan följs av några ljudprov och länkar till Elisabets eget förlag.
Hur kom det sig att du började skriva musik? Jag kommer ihåg hur jag satt med en gitarr när jag var tonåring och hur härligt det var när jag fick till häftiga ackord. Jag spelade ju piano mest, men där var det klassisk musik som gällde. Sedan började jag komponera lite och när det var flera som var positiva till det jag skrivit, så fick jag blodad tand.
Skrev du text också? Både och – jag tyckte ju om att sjunga efter Adolf Fredrik och när vi flyttade till Örebro och jag började sjuan, så kom det många funderingar att skriva om som tonåring. Där fanns en bra jazzklubb också – Power House – som betydde mycket och som inspirerade till att spela jazz och börja improvisera, vilket har varit förlösande.
Kan du nämna en svensk kvinnlig kompositör, född i Norra Råda, som fått en beställning av Berlinerfilharmonikerna? Inte det? Nej, det hade jag inte heller kunnat om det inte varit för att jag råkat läsa om henne i DN (länk till artikeln längre ned) för ett tag sedan. Att nämnda orkester gör beställningar av musik från svenska kompositörer händer inte särskilt ofta. Första gången det hände var 2011 (Anders Hillborg), och nu, andra gången, gick frågan alltså till Lisa Streich.
Streich är född i Värmland men har tillbringat en stor del av uppväxten utanför Hamburg och är nu bosatt på Gotland. Hon är utbildad såväl i Tyskland, som Sverige och Frankrike, och har fått musik framförd av en mängd etablerade orkestrar världen över – och är troligen mer känd utomlands än här hemma.
Jag har nästan uteslutande skrivit om klassiska kompositörer på min blogg, men det finns ju även andra genrer. När vi satte igång vårt ”kvinnoår” på jobbet sa vi att vi också skulle ha ett projekt med en kör som framförde popmusik skriven av tjejer och kvinnor. Det projektet har vi kvar att göra, och det kommer att ske nästa höst.
Det finns ju många kvinnor som skriver musik i den här genren. STIM har gjort en lista på de mest framgångsrika svenska kvinnliga låtskrivarna (länk ligger i slutet av inlägget), samtidigt som de konstaterar att det är en kraftig snedfördelning till fördel för männen. I sammanhanget måste också Anna Charlotta Gunnarsson bok nämnas: ”Kvinnorna som formade pophistorien”. Läs den! Visst finns där berättelser som bekräftar alla fördomar om en manlig bransch där män utnyttjar unga tjejer, men det finns också berättelser om starka kvinnor som vågat och kunnat vara tuffa och gå sin egen väg – och blivit oerhört framgångsrika! Det blir så oerhört tydligt att kvinnor ofta hamnar i skymundan och förminskas! Boken är en guldgruva för den som vill lära sig något om kvinnor som skriver popmusik – så många nya upptäckter!
En personlig favorit på pophimlen är Eva Dahlgren, som föddes i Umeå 1960 och växte upp i Nynäshamn. Nyligen hade jag möjlighet att se henne live på konsert i Göteborg. Många minns nog hennes stora genombrott med albumet ”En blekt blondins hjärta” (1991) som sålde i över en halv miljon exemplar (det var på den tiden då man sålde album, långt innan streamingtjänsterna uppfanns), och som gav henne ett antal Grammisar, bl.a. för ”Årets kompositör”.
Eva Dahlgren har nyligen givit ut ”Instrumenten” som är en memoarbok. När jag läser på ser jag att hon också givit ut boken ”Hur man närmar sig ett träd” som handlar om musikskapande, men också ett par barnböcker.
Vidare har hon gjort musikaliska samarbeten med Esa-Pekka Salonen och Anders Hillborg. Albumet ”Jag vill se min älskade komma från det vilda” är en kombo av Evas texter/sång och Anders Hillborgs musik – musiken framfördes på en konsert med Radiosymfonikerna på centralstationen i Stockholm (1995).
2008 blev Eva Dahlgren kontaktad av Svenska kyrkan för att skriva text till ett Requiem som skulle tonsättas av Jan Sandström. Under arbetets gång kom hon dock fram till att hon var ateist, och avsade sig därmed uppdraget. Rakryggat förstås, men lite synd – det hade kunnat bli ett höjdarrequiem!
Jag gillar Eva både för hennes fina texter, för musiken och också för sättet hon instrumenterar på. Jag kan rekommendera dig att söka upp hennes album på någon streamingtjänst, och lyssna och höra vilken musikaliskt bred artist och låtskrivare hon är.
För ett antal år sedan kom nothäftet ”Gömda skatter” ut. Det är en samling med sånger skrivna av 14 kvinnor från olika tider och olika sammanhang – från 1600-tal fram till nutid. Den första sången, ”O grosser Gott”, är komponerad av Aurora von Königsmarck. Hon var grevinna och en av döttrarna till Conrad Christoff von Königsmarck (Tyskland) och Maria Christina Wrangel (Sverige). Eftersom hon hade släkt i Sverige kom hon att bo här periodvis. På Skoklosters slott finns porträtt på både Aurora och hennes syster Amalia.
Om Auroras kompositörsskap finns inte så mycket att läsa, däremot är det belagt att hon skrev dikter och att hon var med och introducerade den franska klassicismen i Sverige. Detta skedde genom uppsättandet av pjäsen ”Iphigeni” skriven av Jean Racine. Det var troligen första gången som en pjäs framfördes av bara kvinnliga skådespelare i Sverige.
Jag har inte lyckats hitta någon enda inspelning på nätet av sången ”O Grosser Gott”, men om du köper nothäftet så ingår det en CD-skiva där alla sångerna är insjungna. Jag kan varmt rekommendera dig att skaffa denna samling.
Vill du veta lite mer om de vilda systrarna von Königsmarck kan du titta på det här:
