Detta mitt tredje år med blogginlägg om kvinnliga tonsättare avslutar jag med en Brasilianska. Chiquinha föddes i Rio de Janeiro. Hennes mor var dotter till en slav, och hennes far var en vit man ur en välbärgad familj. Den här sortens bland-äktenskap var tabu på den här tiden, och paret fick säkert hantera fördomar inte bara från den egna familjen.
Chiquinha fick dock en fin utbildning, som också innehöll pianostudier. Hon skrev sitt första verk, en sång, redan när hon var 11 år gammal, och musiken var hennes stora passion. När hon var 16 år giftes hon bort med en marinofficer och pappans förhoppning var att hon i och med detta skulle få inträde i den högre societeten i Rio.
Jag kunde tyvärr inte närvara i Berwaldhallen i mitten på november när ett nytt verk av Emmy Lindström uruppfördes. Men enligt uppgift från bekanta som var där var det en fantastisk konsert.
Lindström började sin musikaliska bana som violinist när hon var fem år. I tonåren turnerade hon tillsammans med en ensemble vid namn Coll’arco, och hon har studerat musik i Norrköping, Göteborg och Stockholm, där hon tog en kandidatexamen som violinist 2009. Hon studerade vidare på kompositionsprogrammet och tog också en master som violinist.
Iran är ett land som inte tidigare är representerat på min blogg, och landet är ju aktuellt i och med att Nobels fredspris i år gick till den Iranska människorättskämpen Narges Mohammadi. I tidningen ”Historiskan” var det tidigare i år ett reportage om kvinnorna i Iran och deras kamp: https://historiskan.se/webshop/historiskan-1-2023/
Foto: Michael Yu
Niloufar är född i Iran men bor och verkar i New York. Hon studerade piano från tidiga år i Karaj och Teheran. Hon vann andrapris i en tävling för pianister när hon var 15 år. Efter det studerade hon ett år i Oxford och flyttade sedan till USA för att ta en kandidatexamen.
November och december är bråda tider om man är kyrkomusiker, och därför har inlägg nummer 107 dröjt lite.
Marie Samuelsson är en tonsättare som fram tills helt nyligen var okänd för mig. Det stod att läsa i DN för ett tag sedan, och på sidan imusiken.se (länk längre ned) att hon blivit tilldelad stora Christ Johnsson-priset. I motiveringen från juryn läser jag att:
Foto: Mats Bäcker
”Marie Samuelsson är sedan länge en central röst bland svenska tonsättare. I konserten Brandnäva för gitarr, violin och orkester interagerar den originella solistkombinationen på ett både raffinerat och lekfullt sätt med orkestern. Här gestaltas genom ett koncentrerat material, utformat med stor detaljskärpa, en angelägen tematik kring natur och kretslopp och Samuelsson skapar i sitt verk ett eget unikt musikaliskt ekosystem.”
I något socialt nätverk dyker en sida upp som sammanställt musik för cello, skrivet av kvinnor. Det finns en lista med över 200 verk av olika tonsättare, det finns spellistor och även en del arrangemang. Ett tips till alla cellister därute!
Personligen är jag lite svag för cellons klangfullhet, och jag väljer ett av många namn i listan: Ethel Barns. Hon föddes i London och började studera violin, komposition och piano vid Royal Academy of Music som tonåring.
Hon debuterade som violinist 1896 och turnerade efter det både i England och i USA.
Ethel var medlem i ”Society of Women Musicians” – en grupp som bildades 1911 och som hade som syfte att stärka samarbetet mellan kvinnliga kompositörer och kvinnliga musiker, eftersom arbetstillfällena var begränsade för kvinnor.
På Ethel Barns verklista finns såväl orkestermusik som kammarmusik, sånger och pianostycken. Jag delar ett stycke för cello som heter ”Idylle”, som jag tycker inger lite känsla av vår och hopp. Det kal behövas nu när novembermörkret tätnar.
Titta in hos ”wild cellist” och upptäck fler kvinnor som skrivit för cello. En del noter finns på gratis-sidan imslp.org
Ett av Requierna på spellistan ”Requiem settings by women composers” är skrivet av Sasha Johnson Manning, en engelsk tonsättare som är ganska anonym såtillvida att hon inte verkar ha någon hemsida.
Foto: bbc.co.uk
Jag har lyckats få fram att Sasha började skriva musik när hon var 7 år gammal och att hon studerade cello och piano vid Royal Academy of Music, där hon tog examen 1985. Sedan dess har hon försörjt sig som sopransolist (specialiserad på gammal musik) och kompositör.
Sasha har fokuserat på att skriva vokalmusik, och har för kör skrivit bl.a. ”The Manchester Carols” och ”Daughters of Jerusalem”, båda med text av Carol Ann Duffy.
Hon har också skrivit ”The People’s Passion Mass” med text av Michael Symmons Roberts.
Under 8 år var hon ”Composer-in-recidens” för St. Louis Chamber Choir, för vilken hon bl.a. skrev sitt Requiem (år 2006). Verket är helt a capella och har åtta satser. Det kräver sin kör förstås, men det är väldigt vackert! ”Out of my souls depths” för kör SAB är mer överkomligt.
En del noter finns utgivna på Faber, bl.a. ”Manchester Carols”, för blandad kör, solister och instrument.
November månad står för dörren, liksom allhelgonahelgen, den helg då Requier ofta framförs runt om i kyrkorna. Du kan säkert nämna en handfull verk skrivna av män – men vilka kvinnor känner vi till som tonsatt de kända texterna?
Jag har tidigare skrivit om Helen Ostafew, som har skrivit ”Requiem for humanity”, och Rebecka Dale med sitt ”Materna Requeim”.
Jag hittade en spellista på Spotify (Requiem settings by women composers), som är väl värd att lyssna på. Den innehåller inte mindre än 13 requier skrivna av kvinnliga kompositörer, varav flera var helt nya för mig.
Patricia van Ness blir först ut i min presentation av Requie-kompositörer. Hon är, förutom tonsättare, violinist och poet bosatt i Maine, USA. Hon har kallats ”en modern Hildegard av Bingen”, eftersom hennes musik uppfattas som både gammal och ny. Hon inspireras av medeltid och renässans, och skriver i huvudsak vokalmusik. Hon har särskilt uppmärksammats för sin musik för damkör.
Patricia har fått beställningar från många namnkunniga ensembler runt om i världen. Hon skriver just nu musik till psaltarens 150 psalmer, med text på engelska, hebreiska och latin.
Patricias musik kan du hitta på de vanliga musikplattformarna, och på youtube finns spellistor för olika bestättningar.
På Patricias hemsida finns noter i pdf-format för nedladdning, och vill man framföra något verk ber hon om en donation på 1 dollar per kopia.
Kyrie-satsen ur Requiem:
Spellista med musik för damkör:
Prenumerera gärna på mina inlägg, och tipsa andra intresserade!Låt oss bli många som lär oss mer om och upptäcker alla fantastiska kvinnliga tonsättare!
Av en händelse råkar jag hitta ett youtube-klipp med sången ”Trasten” skriven av en kvinna vid namn Ebba Wirsén. Men hur jag än letar hittar jag ingen mer information om Ebba. Min enda ledtråd är de båda som spelat in sången, så jag tar kontakt med Karin Fjellander och Amanda Elvin, kvinnorna bakom ”Veckans romans”.
Fotograf: Marieke Verschuren
Vilka är ni? Vi är romansfluencers! Romanser (alltså klassisk musik-sånger) är något av det bästa som finns, och för att få arbeta med dem kontinuerligt har vi startat YouTubekanalen och Facebooksidan ”Veckans romans”. Som namnet antyder publicerar vi en romans i veckan (förutom under vår adventskalender 2022 och vår fruntimmersveckaspecial 2023, då vi publicerade en sång om dagen). I skrivande stund har vi publicerat 134 sånger av 63 kompositörer. Till vardags är vi båda anställda på Göteborgsoperan, Karin i operakören och Amanda som sufflös. Karin frilansar också som opera-, kyrko- och romanssångerska och driver indieoperakompaniet Pop Up-Operan, och Amanda frilansar som kördirigent, repetitör och kammarmusiker.
Ni har spelat in en romans i veckan av en kvinnlig tonsättare, ända sedan 1 september 2021. Hur kom ni på den idén? Vi ville mest ha ett forum där vi kunde frossa i romanser. Det ena gav det andra, och så råkade det bli så att alla kompositörer vi väljer är kvinnor. Så det kan bli.
For an english version of this interview, scroll down.
Under Ösmo-Torö församlings ”Kvinnoår” 2021, ställde vi som krav på gästande musiker att de skulle framföra konsertprogram med musik av enbart kvinnliga tonsättare. De allra flesta tog denna uppmaning på stort allvar och gladdes åt uppgiften. En av ensemblerna var Södertörns brass, som är en återkommande gäst i vår kyrka. Jag tror att de till en början hade lite bekymmer med att hitta musik för brassband av kvinnor, men de lyckades sätta ihop en konsert. Nu har de gästat oss igen, och den här gången hade de hittat en brittisk tonsättare vid namn Liz Lane, som också var inbjuden till konserten i Ösmo kyrka. Jag fick möjlighet att ställa några frågor till Liz, i samband med detta hennes första besök i Sverige.
Du komponerade ditt första musikstycke när du var sex år gammal (julsången It’s Christmas time”). Kommer du ihåg hur du fick inspiration till att börja skriva? Jag minns det, och var jag befann mig i huset. Jag kom hem från skolan vid lunchtid. Jag fick en melodi i huvudet, och jag berättade det för mina föräldrar som sa att de skulle hjälpa mig att skriva ner den. Den blev senare framförd i London.
Liz Lane
Dina föräldrar var musiker? Min mamma var pianolärare. Min pappa var musiklärare och han spelar piano och orgel. Han är nu 87 år och spelar i två kyrkor på söndagarna. Jag skriver ett nytt orgelstycke till hans födelsedag varje år.
När du var åtta år vann du ”Bach Choir Choral Competition” – hade du någon lärare i komposition då? Jag gick hos en lärare som lärde mig teori. Jag gick också för en av lärarna vid universitetet i Reading, professor Peter Wishart. Han bodde i ett hus i Somerset, och jag gick dit för att få lektioner. Han hade en väldigt stor hund och en mindre hund, och de mötte mig alltid vid grinden. På universitetet i Cardiff studerade jag för Anthony Powers och Judith Weir.
Den här tonsättarinnan kom jag först i kontakt med för några år sedan, genom en gambist som hade valt ett av hennes stycken för en konsert vi gjorde tillsammans.
Carlotta Ferarri är en nu levande, italiensk tonsättare – inte att förväxla med den Carlotta Ferrari som föddes 1837, och till vilken jag hoppas få anledning att återkomma.
Ferrari har innehaft professorstjänster i Kina och i Florens, och hennes musik har blivit framförd i USA, Australien och på flera håll i Europa. Hennes musik har också lyfts fram vid något som heter WIMfest (Women in Music Festival, som hölls vid universitetet i Harvard 2017).
