Liz Lane
For an english version of this interview, scroll down.
Under Ösmo-Torö församlings ”Kvinnoår” 2021, ställde vi som krav på gästande musiker att de skulle framföra konsertprogram med musik av enbart kvinnliga tonsättare. De allra flesta tog denna uppmaning på stort allvar och gladdes åt uppgiften. En av ensemblerna var Södertörns brass, som är en återkommande gäst i vår kyrka. Jag tror att de till en början hade lite bekymmer med att hitta musik för brassband av kvinnor, men de lyckades sätta ihop en konsert. Nu har de gästat oss igen, och den här gången hade de hittat en brittisk tonsättare vid namn Liz Lane, som också var inbjuden till konserten i Ösmo kyrka. Jag fick möjlighet att ställa några frågor till Liz, i samband med detta hennes första besök i Sverige.
Du komponerade ditt första musikstycke när du var sex år gammal (julsången It’s Christmas time”). Kommer du ihåg hur du fick inspiration till att börja skriva?
Jag minns det, och var jag befann mig i huset. Jag kom hem från skolan vid lunchtid. Jag fick en melodi i huvudet, och jag berättade det för mina föräldrar som sa att de skulle hjälpa mig att skriva ner den. Den blev senare framförd i London.
Dina föräldrar var musiker?
Min mamma var pianolärare. Min pappa var musiklärare och han spelar piano och orgel. Han är nu 87 år och spelar i två kyrkor på söndagarna. Jag skriver ett nytt orgelstycke till hans födelsedag varje år.
När du var åtta år vann du ”Bach Choir Choral Competition” – hade du någon lärare i komposition då?
Jag gick hos en lärare som lärde mig teori. Jag gick också för en av lärarna vid universitetet i Reading, professor Peter Wishart. Han bodde i ett hus i Somerset, och jag gick dit för att få lektioner. Han hade en väldigt stor hund och en mindre hund, och de mötte mig alltid vid grinden.
På universitetet i Cardiff studerade jag för Anthony Powers och Judith Weir.