Låt mig presentera den första kinesiska kvinna som tagit en masterexamen i komposition vid musikkonservatoriet i Peking: Chen Yi.
Chen Yis föräldrar älskade klassisk musik och lät tidigt sina barn börja den klassiska skolningen. Chen Yi spelade piano och fiol från fyra års ålder. Under kulturrevolutionen flyttades barnen till ett arbetsläger på landet, där hon fortsatte att spela fiol, men repertoaren begränsades till ”revolutionssånger”.
Det låter helt enormt, och jag vet inte hur vanligt det är, men Chen Yi blev konsertmästare vid Peking-operan bara 17 år gammal. Parallellt med masterstudierna studerade Chen Yi Kinesisk folkmusik, vilket inspirerat henne i komponerandet.
Nina Simone är artistnamnet som Eunice Waymon tog 1954. Hon växte upp som ett av åtta syskon i en fattig familj i North Carolina och började spela piano när hon var tre år gammal. Hon drömde om att bli den första afro-amerikanskan som kunde försörja sig som konsertpianist. Hon hade en lärare som hjälpte henne att inrätta en fond som skulle betala för hennes studier. Samtidigt som hon studerade vid Julliard hade hon egna elever och jobbade som ackompanjatör för att ha råd med utbildningen. Men till slut räckte det inte till och hon var tvungen att sluta och flytta hem till familjen.
Nina tog jobb som barpianist och det var där hennes egen stil började utvecklas, en stil som beskrivs som en blandning av jazz, blues och klassisk musik.
Jag har trots idogt letande inte hittat någon förteckning över Ninas kompositioner. Det finns många album inspelade och hon sjöng in en ny skiva så sent som 1993. Man kan förstås gå igenom alla hennes album och hitta vilka sånger hon skrivit.
På 60-talet engagerade sig Simone i medborgarrättsrörelsen i USA, och hon skrev ”Mississippi Goddam” som svar på mordet av Medgar Evers (medborgarrättskämpe och sekreterare i NAACP i Mississippi). Sångerna ”Four women” och ”Young, Gifted and Black” handlar om kampen för lika rättigheter för svarta.
Simone lämnade USA på 70-talet och uppgav att det berodde på den utbredda rasismen. Efter att ha flyttat runt till några olika länder bosatte hon sig i södra Frankrike.
För dig som vill fördjupa dig finns självbiografin ”I put a spell on you” . På svtplay finns en amerikansk dokumentärserie i två delar om sex afro-amerikanska kvinnliga underhållare, varav en är Nina Simone: https://www.svtplay.se/how-it-feels-to-be-free
Behöver vi prata om jämställdhet? I DN den 8 mars i år läste jag att kvinnor i snitt tjänar 4,5% mindre än män för lika arbete. Det framgår också av artikeln att var fjärde man tror att kvinnor och män får lika lön för lika arbete. Det finns uppenbart en del kvar att göra!
Om du inte har besökt Tumba bruk och deras konserter kan jag verkligen rekommendera det! Högklassig musik i trevlig miljö. Jag prenumererar på deras nyhetsbrev, och läser med stort intresse informationen om kommande konserter. Programmet för den konsert som ägde rum i april i år, innehöll ett namn som jag inte råkat på tidigare, nämligen Annette Kruisbrink.
Jag tror inte att Holland är representerat förut i min svit av kvinnliga komponister, och jag har inte heller presenterat någon gitarrmusik, så det var väl dags nu. Annette är alltså gitarrist och kompositör utbildad i Holland. Hon har skrivit mer än 400 verk som finns utgivna på ett par olika förlag (se hennes egen hemsida för mer info om den biten!). Det går också att beställa noter direkt från Annette själv. Du som är på jakt efter gitarrmusik har mycket nytt att upptäcka, men det finns också verk för andra besättningar, t.ex. kör och piano.
Annette är lärare i gitarrspel och komposition och föreläser över hela världen. Hon anlitas också ofta som domare i tävlingar i både gitarrspel och komposition, och har själv vunnit flera priser för den musik hon skrivit.
Bloggåret 2023 inleds med en fransyska. Jag fick tips om den här kvinnan av en konsertbesökare – det är alltid roligt när intresset för att uppmärksamma kvinnliga tonsättare sprider sig lite i omgivningen, och människor kommer till mig med frågan om jag hört talas om någon som de just upptäckt.
Hélène föddes i Lyon 1764. Hennes familj hörde till aristokratin och flyttade med tiden till Paris där Hélène fick studera piano för flera berömda lärare. Jag har inte lyckats ta reda på för vem hon studerade komposition, om hon nu gjorde det, men uppenbarligen var hon begåvad på det. Hélène undkom det franska skräckväldet, möjligen på grund av sin musikaliska begåvning.
År 1795 blev hon lärare vid det nya konservatoriet i Paris, och som första kvinna undervisade hon i pianospel, och hennes hem blev en av de främsta musikaliska salongerna i Paris.
Hélène har skrivit mestadels pianomusik, och mycket är av pedagogisk karaktär.
Vill du prenumerera på blogginläggen? Fyll i din e-postadress så får du ett mail när nya inlägg publiceras!
Såhär i vårsångs- och valborgstider funderar jag över repertoaren av vårsånger – det finns inte en enda kvinna bland de ”klassiker” som man framför vid valborgseldarna runt om i landet – den som har ett tips på bra vår-körsånger skrivna av kvinnor får gärna höra av sig! Eller kanske skicka en nyskriven text som jag kan tonsätta?
Jag söker på ”Ukrainian composers” på internet och får upp en lista på 10 personer – alla män förstås. Den speciella kvinnliga tonsättaren jag är på jakt efter hittar jag inte, utan jag hoppas kunna återkomma till henne längre fram, men den jag hittar är Stefania Turkewich. Hon sägs vara Ukrainas första kvinnliga kompositör, född 1898 i Lviv. Hon var inte bara kompositör utan också musikvetare, pedagog och pianist.
Vi återvänder till Litauen! Jag har tidigare skrivit om Kristina Vasiliauskaite från Vilnius i Litauen, och den här veckan blir det också en litauiska, nämligen Raminta Šerkšnytė. Hon föddes 1975 i Kaunas som är Litauens andra största stad efter Vilnius, och hon är tonsättare och pianist.
Raminta började sina musikstudier vid Kaunas High school 1982, och hon fick samtidigt musikundervisning av sin faster Rymanté. Efter åren på High school fortsatte hon vid ”Lithuanian Academy of Music”, där hon studerade komposition. Hon har också studerat komposition ett antal år utomlands. Hon försörjer sig nu som kompositör och pianist och hennes verk har framförts både i Berlin, Moskva, New York och Toronto och vid ett antal musikfestivaler runt om i världen.
Jag letar efter svarta kvinnliga kompositörer, och hittar en lista på www.donne-uk.org – för övrigt en bra sida att botanisera på! Mitt val för den här veckan föll på Julia Perry. Vem var då hon?
På wikipedia läser jag att ”Julia Amanda Perry var en Amerikansk kompositör och lärare av klassisk musik som kombinerade europeisk klassisk stil och neoklassiscism med sitt afro-amerikanska arv”. Spännande!
Julia föddes 1924 i Kentycky men familjen flyttade under hennes barndom till Ohio. Fadern var läkare och amatörpianist, och modern uppmuntrade barnens musikaliska utveckling. Både Julia och hennes två systrar spelade fiol när de var små. Julia övergav dock fiolen efter två år, för att spela piano istället.
Hon studerade sång, piano och komposition vid Westminster Choir College mellan 1943 och 1948, och där avlade hon både kandidat- och magisterexamen i musik. Hon studerade vidare vid Berkshire Music center och senare vid Juilliard School of music.
Denna vecka blir det ytterligare en kvinnlig tonsättare från England, nämligen Cecilia McDowall. Det här är en tonsättare jag känt till ett bra tag, men när jag nu började leta uppgifter för detta inlägg insåg jag att här finns en riktig guldgruva av inte bara körmusik. Men vi tar det från början!
Cecilia McDowall föddes 1951 i London. Hon studerade musik först vid universitetet i Edinburgh, och sedan vid Trinity College of Music i London, där hon också tog examen i komposition.
McDowall har vunnit många priser för sin musik, senast 2014 då hon fick ”British Composer Award” för stycket ”Night Flight”.
2010 skrev hon kontrakt med Oxford University Press som nu ger ut hennes musik, och 2015 var hon en av domarna i en kompositionstävling för kvinnliga kompositörer.
Ruth Gipps var en engelsk tonsättarinna född 1921, död 1999. Hon var inte bara tonsättare utan också oboist, pianist, dirigent och lärare. Hon var en av sin tids mest produktiva tonsättare med inte mindre än fem symfonier, sju konserter och ett antal kammar- och körmusikverk på verklistan. Hon grundade bl.a. ”London Repertoire Orchestra”, och var dirigent för ”City of Birminghamn Choir”.
Ruth var ett musikalisk underbarn och hon vann sin första kompositionstävling redan när hon var åtta år gammal. År 1937 började hon studera oboe, piano och komposition på Royal College of Music. Hennes lärare i komposition var Gordon Jacob och Ralph Vaughan Williams.
Vi rör oss österut och landar i Japan! Den här veckans tonsättarinna föddes 1956 i Tokyo, som äldsta dotter i en ganska välbeställd familj som hade råd att låta henne studera musik från tidig ålder. Hon började spela orgel när hon var fem, och piano från det att hon fyllde 6. Under skoltiden anlitades hon ofta som ackompanjatör till olika körer, vid körtävlingar och festivaler av olika slag. Hon spelade också fiol under ett par år, men slutade eftersom läraren var för sträng. Hon provade också att spela flöjt under skoltiden.
Kinoshitas dröm var att bli pianist, så hon sökte sig till Metropolitan High School of Music and Fine Arts i Tokyo. Under High School-tiden skrev hon musikaler för festivaler på skolan och det väckte hennes intresse för att skriva egen musik. Hon fick uppmuntran och beröm för sina tonsättningar. Detta gjorde att hon bestämde sig för att söka till kompositionsutbildningen vid Tokyo National University of Fine Arts. Hon började sin utbildning där 1976.
I början av sina kompositionsstudier var hon intresserad av saxofonen som instrument, och skrev sonater och kvartetter för saxofon. Under de kommande studieåren skrev hon mer och mer för orkester och nu skriver hon också för kammarensembler och olika instrumentkombinationer. I Japan är hon mest känd för sin körmusik. Hon har publicerat omkring 80 verk och är medlem av Japan Society for contemporary music.
Kinoshita har vunnit ett antal priser för sina kompositioner, bl.a. vann hon 2003 ”Mitsubishi Trust Art and Cultural Foundation” för operan ”Alice i underlandet”, som var ett beställningsverk till 20-årsjubilerande Mozart-teatern.
Här finns en avhandling om Kinoshita och hennes ”9 preludes” för piano, och också en historisk beskrivning av den västerländska musiken i Japansk historia: