Första helgen i mars hade föreningen SKO (Sveriges Kvinnliga Organister) sitt årsmötes- och inspirationsdygn i Lund. Under den helgen gick också ”Women composer festival” av stapeln, en nystartad festival på initiativ av Sofia Östling, som är organist i Allhelgonakyrkan. Festivalen bjöd på både orgelkonserter, tonsättarporträtt och en konsert med Stråkkvartetten Vindla.
Här möter vi inte bara en tonsättare, utan fyra. Medlemmarna i Vindla (alla kvinnor) skriver själva musik till ensemblen, och de vill utmana föreställningarna om vad en stråkkvartett kan vara. Ensemblen bildades 2008 och är baserad i Malmö. Genom åren har kvartetten gjort samarbeten med många olika artister.
Det kändes spännande och uppfriskande att lyssna till Vindlas konsert, och till den musik som de skapat tillsammans, specifikt för ensemblen. Leta reda på albumet ”Med ljus och lykta” och lyssna på något av spåren med fantasifulla namn som ”Skam den som ger sig” eller ”Där pepparn växer”.
Den 30 januari i år recenserade Dagens nyheter en skiva med Nadia Boulangers opera ”La ville morte”. Johanna Paulsson skriver att Boulanger ”främst är ihågkommen som musikpedagogen bakom otaliga mäns framgångar samt som förvaltare av sin talangfulla och alltför tidigt bortryckta lillasyster Lili Boulangers eftermäle.”
Nadia Boulanger var visserligen lärare men hon var också kompositör. Boulanger studerade vid Pariskonservatoriet, men tyckte inte själv att hon hade talang för komponerandet, varför hon blev lärare. Hon undervisade i både England och USA och blev som sagt en förebild för mängder av studenter, bl.a. Elaine Bearer som jag skrivit om nyligen, liksom Julia Perry, Grazyna Bacewics, m.fl! Vill du läsa om vilka elever Boulanger undervisade finns en lång lista på wikipedia.
Boulanger dirigerade som första kvinna flera orkestrar i Europa och USA, bl.a. BBC Symphony Orchestra och Bostan Symphony Orchestra, och hon stod på dirigentpulten vid flera uruppföranden av bland annat musik av Copland och Stravinsky. Operan ”La ville Norte”, Boulangers enda opera hade världspremiär i Siena 2005, och har sedan framförts konsertant 2020 på Göteborgsoperan. Nu finns den alltså på CD Det finns otroligt mycket mer att skriva om Nadia Boulanger, och jag hoppas att du som blir nyfiken på hennes liv och musik letar vidare! Jag delar också hennes ”Trois pieces” för orgel, jättefin musik!
Prenumerera gärna genom att fylla i din e-postadress nedan!
Denna vecka bjuder på en kompositör från Belgien, Juliette Folville, eller Eugénie-Emilie Juliette Folville, som är det fullständiga namnet. Hon var kompositör, pianist, organist, dirigent, violinist och lärare – ingen dålig meritlista! Folville föddes i Liege och började med musikstudier för sin far. Studier i violinspel blev det för flera olika lärare och hon debuterade 1879. Hon hade en framgångsrik karriär som violinist under knappt 20 år sedan började hon undervisa i piano vid konservatoriet i Liege.
Under första världskriget flyttade Folville till Bournemouth, och hon bodde också några år i London. Folvilles kompositioner består av orkestermusik, kammarmusik, körmusik, men även verk för teatern. Såvitt jag har kunnat se, bara ett par verk för orgel: ”Communio”, skrivet 1912, ”Offertoire sur le theme de Lauda Sion” och ”Verset (sur le theme du Tantum). Jag har säkert tipsat om webbplatsen ”La Boite à Pépites” tidigare, men jag kan göra det igen. Det är ett ganska nyligen bildat skivbolag, som ger ut plattor med tonsättarporträtt av kvinnliga kompositörer. De har producerat en lite film om Folvilles, länk nedan!
Nästan exakt samtida med förra veckans tonsättare är Dorothy Howell, en engelsk tonsättare och pianist, som gick under smeknamnet ”Englands Richard Strauss”.
Howell föddes i Birmingham med fem andra syskon, och hennes intresse för att spela piano och komponera uppmuntrades från tidig ålder av båda föräldrarna. Hon studerade i flertalet klosterskolor, och började studera vid Royal Academy of Music bara 15 år gammal. Howell var mycket talangfull, vilket alla hennes lärare erkände.
Ett av Howells tidigaste verk var sex pianostycken, inspirerade av filmen ”The Tales of Beatrix Potter”, och av Howells kärlek till naturen. Howell vann flera priset under åren (det först 1914), och riktigt känd blev hon med det symfoniska poemet ”Lamia” (inspirerad av Keats dikt med samma namn). Stycket uruppfördes 1919 och framfördes sedan regelbundet under många år vid The Proms (en sommarmusikfestival i London). Succén med Lamia gav stora rubriker i tidningarna: ”Girl Composer’s Success” och ”Girl Composer’s Triumph”.
Howell hade ett gott samarbete med dirigenten Sir Henry Wood, som dirigerade flera av hennes verk. Han försökte få henne att söka till dirigentklassen vid Royal Academy of Music, men Howell blev istället lärare i harmonilära ock komposition på skolan år 1924.
Fyll gärna i din e-postadress om du vill ha ett mail när nya inlägg publiceras!
Cellisten Kati Raitinen och pianisten Bengt Forsberg har släppt ett album som de kallar ”A tribute to Curiosity – cello sonatas by Bach, Bosmans and Strohl”. Jag erkänner att min första tanke när jag såg albumet var: ”Jaha, cellosonater av Johann Sebastian”, men det kunde inte varit mer fel. Den Bach som åsyftas är Maria Bach, dock inte Johann Sebastians första hustru Maria Barbara, utan en helt annan Maria, född i Wien i slutet på 1800-talet. Hennes far var advokat, målare och violinist och modern var sångerska och kompositör som samarbetade med bland andra Gustav Mahler och Johannes Brahms.
Maria Bach fick en gedigen musikutbildning med pianolektioner från fem års ålder, och senare också lektioner i fiol. Maria och en av systrarna spelade stråkinstrument i familjens ”orkester”, och deras far krävde att de ägnade många timmar varje dag åt förkovran och övning.
Enligt en mycket lång verklista på wikipedia ska det också finnas orgelmusik skriven av Maria Bach. I skrivande stund har jag dock inte lyckats lokalisera varken ljudupptagning eller noter, men lovar återkomma om jag hittar något.
Prenumerera gärna på kommande inlägg genom att fylla i din e-postadress!
Sedan några år tillbaka har vi på fastlagssöndagen haft ett samarbete med en gamba-kvartett, som spelat till psalmer och ackompanjerat kören. I år blir det en större ensemble med såväl gambor som en sinka! Min strävan att alltid ha musik av både kvinnor och män vid alla framträdanden gick inte att uppfylla den här gången. Inte på grund av att det inte finns musik, men för att det jag hittade inte riktigt passade för tillfället – eller för att det var för kort tid för kören att hinna lära sig.
Jag hittade till exempel ett fantastiskt vackert Stabat Mater av Sulpitia Cesis, som jag absolut ska försöka framföra med min kör vid tillfälle. Stabat mater ingår i det verk som är det enda kända av hennes hand: ”Motetti spirituali”. Det finns inspelat av Capella Artemisia och innehåller 23 motetter för 2-12 röster. Till skillnad från andra samtida kompositörer så finns i Cesis partitur anvisningar för olika instrument, inklusive en basstämma som möjligen framfördes av en viola da gamba eller av orgeln.
Jag letade efter passionsmusik skriven av kvinnliga tonsättare, när jag råkade hitta Elaine Bearer. Elaine är hjärnforskare, neurolog och kompositör. Bearer började sin bana genom att studera musik på Manhattan. Hon gick en sommarkurs vid Fontainebleau’s Ecole des Beaus Arts där hon var elev till Nadia Boulanger. Uppmuntrad av Boulanger stannade hon en tid i Paris, och den perioden fick stor betydelse för Bearers musikaliska utveckling. Dels för att det var inspirerande att studera för Boulanger, men också genom studiekamraterna och för att få ta del av Boulangers internationella kontaktnät.
Elaine Bearer
Vid hemkomsten från Paris studerade Bearer teori och komposition i New York, och tog examen efter två års studier. Hon var nyfiken på varifrån musiken i hennes hjärna kom ifrån, vilket gjorde att hon började studera biomedicin.
Bearer berättar att hon alltid hört musik inom sig, så länge hon kan minnas, och att hon började skriva ner saker så fort hon började ta musiklektioner (piano och fiol). Hon har skrivit musik för en mängd olika ensembler, t.ex. orkester, pianomusik, musik för stråkar, körmusik, men också elektronisk musik – här finns mycket att upptäcka! Bearer har skrivit mycket för kör då hon under 2004 var ”Composer in residence” för Unitarian/Universalist Musicians Network. Körverken har framförts över hela landet i både Anglikanska, Lutherska och Metodistkyrkor.
Bearer hittar inspiration till sin musik i allt ifrån ett löv, till havet, en dikt eller tanke, och hon tycker att den största utmaningen med att skriva musik är att gå från tanken till att få ner det på papper. Det bästa med att komponera är när man får ut det i det klingande resultatet, som man har hört inom sig.
Tillbaka till passionsmusiken då. Verket jag hittade av Bearer var inget mindre än ”Magdalene Passion”, ett oratorium i 12 delar, på ca 60 minuter. Först skrev Bearer den sjätte satsen, med text från Grekisk ortodoxa traditionen, troligen skriven av en nunna på 800-talet. Satserna som föregår denna först komponerade del handlar om händelserna på Långfredagen fram till korsfästelsen, de efterföljande satserna pekar fram mot uppståndelsen.
Fyll i din e-postadress för att få mail när nya inlägg publiceras!
Först vill jag tipsa om om de här två eldsjälarna, Karin Fjellander och Amanda Elvin, som nu publicerat hela 250 romanser skrivna av kvinnor på sin youtubekanal – vilken kulturgärning!
Vid den här tiden förra året skrev jag om nyårskonserten från Wien, som då bröt ny mark genom att för första gången någonsin ha framfört ett musikstycke skrivet av en kvinnlig tonsättare. Hon hette Constanze Geiger. Årets konsert, nummer 86 i ordningen, innehöll enligt uppgift två verk skrivna av kvinnor. Ett av verken var ”Sirenen Lieder” av Josephine Weinlich.
Weinlich föddes i nuvarande Slovakien, och var verksam i Österrike som bland annat pianist, tonsättare och dirigent. Hon fick musiklektioner av fadern och lärde sig spela piano och violin. Hennes systrar spelade cello och flöjt.
I slutet på 1860-talet bildade Weinlich en damkvartett, där hon själv spelade piano och hennes syster spelade cello. Gruppen växte och blev snart en sextett och septett med flera musiker. I samma veva grundade Weinlich också den första kvinnoorkestern i Europa, det skedde i slutet på 1860-talet i Wien, och orkestern turnerade både i Europa och i USA under namnet ”Weinlich’sches Damenorchester” (den kallades också ”Wiener Damencapelle” eller ”Wiener Damenorchester”). Jag läser att orkestern specialiserade sig på ”lätt” musik, populärmusik, som inte utgjorde något hot mot den mer ”seriösa” musiken som ansågs förbehållen männen. Således framfördes samtida dansmusik, ouvertyrer, potpurrier från operor, musik av familjen Strauss, och kompositioner av Weinlich själv.
1878 bildade Weinlich, tillsammans med bl.a. sin syster, Cäcilienkvartetten. Detta var en pianokvartett som uppträdde i Sverige, Danmark, Tyskland och Schweiz med musik av Weinlich, Schumann (Robert) och Mendelssohn (Felix).
Under en konsertturne´i Portugal fick Weinlich digiera ett antal konserter med stadsorkestern i Lissabon, och hon var även dirigent under en hel säsong där.
Den nya blogg-året 2026 (mitt sjätte!) inleds med en italienska, som dök upp i sociala medier-flödet från föreningen SWO (Society of Woemn Organists). Jag kan rekommendera att följa dem och att botanisera på deras hemsida, där det finns mycket information om kvinnliga tonsättare, med mera!
Matilde Capuis
Capuis var pianist, organist och tonsättare, född i Neapel. Hon studerade vid konservatorierna i Venedig och i Florens. När hon var klar med sina studier undervisade hon i teori och komposition vid Conservatorio Guiseppe Verdi i Turin.
För orgel finns ”Preludio, Allegro Fantasia”, som t.ex. går att köpa via det tyska förlagen Furore. Det ska också finnas en Symfoni i G-dur, som jag tyvärr inte hittar någon inspelning av. Däremot finns det gott om inspelningar av hennes musik för cello och piano/orkester.
Jag har haft en mail-konversation med en av de mindre konsertarrangörerna i närområdet, där jag lite vänligt frågade varför det var så få kvinnliga tonsättare på programmet. Jag fick svaret att de uppskattar när det är större variation i konserterna, men att de inte lägger sig i vad de anlitade musikerna spelar. Jag frågar mig om vi inte måste börja tänka om? Om inte vi som arrangörer (konserthus, församlingar, etc) börjar ställa krav, så kommer mycket lite att förändras. Visst har vi också ett ansvar?
Just nu studerar jag vid masterprogrammet i orgel i Göteborg, och har gett mig själv i uppgift att skriva en kortare uppsats om César Francks kvinnliga elever. Både Augusta Holmès och Alice Sauvrezis som jag skrivit om tidigare, var studenter till Franck, och här kommer en till: Josephine Boulay.
Boulay föddes i Paris och blev blind vid 3 års ålder. Hon studerade vid ”National Insituition for the Blind”. År 1887 blev hon antagen till Pariskonservatoriet och fick César Franck och Jules Massenet som lärare.
1888 blev hon den första blinda kvinnan som vann första pris i orgel vid konservatoriet. Senare vann hon flera priser i bland annat harmonilära, kontrapunkt/fuga och 1897 fick hon förstapris även i komposition, som hon då studerade för Gabriel Fauré.
Boulay blev professor vid Institutet för blinda, där hon under 47 år kom att undervisa i framförallt komposition och orgelspel, men även piano och harmonilära. För orgel finns vad jag kunnat hitta: ”Trios piece pout orgue” (Prelude, Andante, Fugue) och ”Petite Carillion” – fina stycken, väl värda att lägga till repertoaren!
Prenumerera gärna på kommande inlägg genom att fylla i din e-postadress!
