En av de tonsättare jag skrivit om nyligen tipsade mig om ”Two Epitaphs” för damkör, skrivet av Elizabeth Maconchy. Det var en ny bekantskap för mig, och jag har åter igen upptäckt en mängd fin musik!
Elizabeth föddes i England av Irländska föräldrar, och växte upp i England och på Irland. Elizabeth studerade musik (piano, harmonilära och kontrapunkt) i Dublin. Dessa år formade henne och hon såg sig själv som irländare.
Elizabeth Maconchy
1923 flyttade hon till London för att studera vidare för bl.a. Charles Wood och Ralph Vaughan Williams. Hon inspirerades av flera europeiska tonsättare vid den här tiden, t.ex. Bela Bartok.
År 1930 framfördes Maconchys pianokonsert, och samma år framfördes också kantaten ”The Land” (inspirerad av en dikt med samma namn, skriven av Vita Sackville-West).
Maconchy ingick i den grupp av kvinnor som började arrangera konserter på en teater i Notting Hill. Detta då det inte fanns så stora möjligheter för kvinnliga kompositörer att få sin musik framförd.
Maconchy skrev över 200 verk, och jämfördes under sin livstid med både Bartok, Beethoven, Mozart och Britten!
1933 vann Maconchy pris för sin Kvintett för oboe och stråkar. Hon har också skrivit 13 stråkkvartetter, orkestermusik, kammarmusik, sånger, körstycken och opera/teatermusik.
Det finns en hel del inspelat av Maconchys musik på streamingtjänsterna, jag delar några saker men fortsätt gärna leta på egen hand. ”Two Epitaphs” för damkör finns utgiven på Chester Music.
Då vill jag presentera ännu en tonsättande kyrkomusiker: Sara Hansen som är verksam i Knista församling, Strängnäs stift.
Sara Hansen minns inte när hon började skiva musik, men gissar att det var i tonåren, som ett sätt att bearbeta tankar och känslor. Ungefär som att skriva dagbok. När hon började jobba som kyrkomusiker arrade hon en del, för att det inte fanns material som passade för de ensembler hon hade. Hon beskriver inte sig själv som kompositör, mer som ”brukstonsättare”, och säger att hon inte har någon längtan att skriva bara för skrivandets skull. Allt hon producerar kommer ur ett konkret behov.
– Man letar alltid efter ny musik, men det är långt ifrån alltid man hittar det man letar efter, säger Sara. Då skriver jag själv. Eller om man känner att man använt samma sånger år efter år till någon särskild söndag, och vill ha lite förnyelse.
Sara skriver bara sakral musik, och i stort sett bara för blandad kör eller barnkör. Hon strävar efter att skriva pedagogiska och roliga stämmor, och tycker att hon lär sig något nytt varje gång hon delar ut något till körerna.
– Man får feedback direkt från körsångarna, det är roligt när de uppskattar att man försökt göra en stämma som är rolig att sjunga, säger Sara.
Texterna skriver Sara nästan alltid själv, och jag frågar hur hennes skrivprocess ser ut. Hon svarar att hon alltid börjar med att fundera över vad det är hon vill säga med den sång hon ska skriva. Hon tar nationaldagen som exempel, då hennes körer alltid sjunger. Hon blev lite trött på allt det nationalromantiska där man slår sig för bröstet, och kände att hon mer är stolt över Sverige för att vi har demokrati, mänskliga rättigheter och strävar efter jämlikhet. I detta försökte hon hitta vad hon ville säga, det som inte har sagts förut.
En gång blev hon ombedd att skriva ett orgelstycke till en vigsel och hon nämner att hon använder improvisation för att träna fantasin.
Ett roligt uppdrag var ett projekt där en diakon som jobbat med teckenspråk översatte teckenspråks-texter till svenska. Det var något som aldrig gjorts förut. Syftet var att hörande och döva skulle kunna sjung/teckna tillsammans. En utmaning med det har varit att teckenspråket inte har alla svenska småord, det är mer kortfattat, och det var ibland svårt att hitta formuleringar som fungerar på svenska.
Just nu skriver Sara på en minimusikaI som har barns och ungas psykiska ohälsa som utgångspunkt. I detta projekt är barnen med och bidrar med tankar och funderingar kring vad som kan orsaka psykisk ohälsa och de kommer också att få improvisera fram scenerna tillsammans med Sara.
Sara beskriver sin musikaliska stil som ”harmonisk” och hon har inget behov av att skriva något ”nytt” eller skapa något originellt.
– Jag skriver för att det ska funka för just det behovet som finns där och då. Jag tror att min musik är lättlyssnad, avslutar Sara.
Sara har inte skickat någon av sin musik till något förlag, men jag fick i min hand ett par körsånger samt en Brudmarsch för orgel, som säkert kan komma till användning framöver!
Följ gärna min blogg genom att prenumerera på kommande inlägg!
För något år sedan gjorde vi en konsert i vår kyrka med filmmusik, i samarbete med en extern arrangör. Vid det tillfället hade vi inte riktigt formulerat vår ambition att hälften av musiken vid konserter ska vara skriven av kvinnor, men jag tog ändå upp frågan med den externa arrangören, som tvärsäkert sa att ”det är inte så många kvinnor som skriver filmmusik”. Naturligtvis finns det många kvinnor som skriver för film och TV.
Fotograf: Garth Badger
En av dem är Victoria Kelly, en tonsättare från Nya Zeeland, som studerat oboe och sedan komposition vid universitetet i Auckland. Vidare har hon studerat filmkomposition i Los Angeles. Kelly har skrivit musik till över 20 filmer och TV-produktioner, framförallt i Nya Zeeland. Filmtitlar som ”Under the mountain”, ”Out of the Blue” och ”Black sheep” säger inte mig så mycket, men det finns några ljudspår på Kellys hemsida med smakprov på bl.a. musik från några av filmerna.
Jag råkade hitta ett spår från ett Requiem som fångade mitt intresse med sin suggestiva pianostämma och skira tenorsolist. Verket bygger på poesi av flera olika poeter, och enligt uppgift har Kelly funderat på verket under 30 års tid (det uruppfördes 2023). Hon skriver själv om verket såhär:
”I think it exists because I’ve never been able to find words for the events that inspired it — the death of my parents; the loss of friends; the experiencing, witnessing and sharing of grief; the advent of love; the birth of children; the beauty and hostility of the world; the wonder of the universe… The music of ‘Requiem’ ebbs and flows around the poetry. Tides are generated by simple melodic shapes that rise and fall. As the melodies reach for each other they create harmony. The tenor, far beyond his natural register, represents our vulnerability, our hope and fear. The soprano, with her austere purity, is something immutable and beyond us.”
Helgen som passerade befann sig cirka 600 kyrkomusiker från de Nordiska länderna i Köpenhamn för det Nordiska kyrkomusikersymposiet, som går av stapeln vart fjärde år. Under dessa dagar fick jag möjlighet att säga hej till Maria Löfberg, organist i Falkenberg, och för många ett känt namn när det gäller tonsättare av kyrkomusik.
Maria har skrivit musik i princip hela livet, och hon drar sig till minnes att hon i åttonde klass fick hjälp av en musiklärare att skriva ner sitt första komponerade verk. Maria skriver för att det är roligt, och hon komponerar mest för sitt eget sammanhang, utifrån de behov som har funnits, och finns, där hon jobbar.
Maria blir inspirerad av texter, både bibeltexter och poesi, men även av ljudet av rösten, eller olika instruments klanger.
Förra hösten introducerade min kollega en ny sång i kyrkokören: ”Som en örn”, med text och musik av Maria Särnbratt. Sången blev snabbt en favorit och jag har funderat på om det var texten eller musiken som gjorde att vi föll pladask. Vid närmare eftertanke tror jag att det var kombinationen av den härliga, väldigt sångbara melodin, tillsammans med en text som var tilltalande och hoppfull.
Maria Särnbratt är verksam i Borås pastorat, där hon just nu har en anställning som musiker i ett projekt som heter ”Barnens kyrka”, och som syftar till att lyfta barn- och ungas plats i församlingen och i gudstjänsten. Här jobbar musiker, präst och pedagog tillsammans under projekttiden som är fyra år.
Inom projektets ramar skriver Maria en del sånger, för de behov som finns just där och då. Hon har alltid skrivit på det sättet, utifrån vad som fungerar med den givna gruppen vid varje tillfälle, och det har genom åren blivit många sånger, för barn- och ungdomskör men också solosånger, konfirmandsånger och annat. Hon säger som en del andra jag har pratat med: ofta hittar man ju inte just det man söker efter, och då skriver man själv.
Maria skriver nästan alltid texterna själv, till sin musik, och hon tycker att det är viktigt med bra texter. I många sånger beskrivs Gud som någon som är ”långt borta, på en tron”, och det är kanske inte en gudsbild som alltid går hem eller som alla kan identifiera sig med. Maria vill gärna att de texter hon tonsätter ska vara relevanta. Hon funderar mycket på vad texten ger uttryck för, och hon undviker att kalla Gud för ”han” eller ”hon”, även om Gud ändå är närvarande i texten på annat sätt.
Maria har inte skrivit för blandad kör utan i den mån hon skriver flera stämmor är det självständiga sådana – och det vet vi alla som jobbar i mindre församlingar att det kan vara väldigt användbart även med vuxenkörer.
Jag frågar om Marias skrivprocess, hur den ser ut. Hon berättar att hon ofta börjar med att be, och att hon sedan alltid börjar med att formulera texten. Ibland kan hon skriva ner olika strofer lite lösryckt, för att sedan plocka ihop de bästa bitarna. Den här delen är mer eller mindre plågsam, som hon uttrycker det själv. Sedan väljer hon tonart, och leker fram melodin vid pianot.
Jag frågar Maria om hon minns det första hon skrev, och hon drar sig till minnes en ”Erikstorpsvals” som kom till när hon var i 12-årsåldern. Sedan dess har hon skrivit. ”Som en örn” skrevs till en barnkörvecka i Bollebygd 2011, och den satte igång skrivprocessen på allvar. Sedan dess har det blivit över 100 sånger!
Maria skriver för alla åldrar, och som jag nämnde tidigare mycket för barn och unga. Det finns också en del minimusikaler, och just nu jobbar hon med musik som handlar om Marta och Maria. Jag ber om hennes egna tips, och hon nämner ”Under regnbågens färger” som är lämplig som startsång i barnkören (0-18 år). Eller varför inte testa den även i vuxenkören? Det som är kul är kul, och varför sätta åldersgränser, resonerar Maria.
På sidan Brukssånger.se finns en del sånger av Maria utgivna, bl.a. ”Ljuset ska leda mig nu” (unison sång för advent), och ”Som en örn” (där i arr för SATB-kör).
En del musik finns på Melos.se. Maria delar gärna med sig av det hon skrivit, och det är bara att höra av sig till henne. Hon säger också att man gärna får göra arr på hennes musik, för användning i den egna församlingen, och hon blir glad om hon får ta del av dessa i så fall.
Jag tror att många av oss som jobbar med körer kan känna att behovet av arrangemang för den ensemble man själv leder inte alltid uppfylls av det man hittar på olika förlag. Därför är vi nog många som skriver och arrangerar på egen hand för att få något som passar för det egna sammanhanget.
På försommaren hade jag ett samtal med Majvor Ingemarsson. Vi studerade på Oskarshamns folkhögskolas kantorsutbildning ungefär samtidigt, i mitten på 90-talet. Majvor studerade sedan vidare till kyrkomusiker på Göteborgs universitet, jobbade några år i Högsbo församling i Göteborg, och är nu verksam i Kungsbacka kyrka (söder om nämnda stad).
Foto: Will Rose
Majvor har alltid skrivit musik för kör, just på grund av det jag skrev i ingressen: ett behov av något specifikt stycke till kören. Till en nära släktings begravning skrev Majvor ett ”Fader vår”, som hon sedan funderade på hur hon skulle arrangera för kör. Lösningen kom när hon gick Masterutbildning i kör (Göteborgs universitet), och blev inspirerad av en föreläsare som berättade om hur man kan ”måla” med de olika stämmorna. Magisteruppsatsen baserades på arbetet att skriva/måla stämmorna i ”Fader vår”.
Veckans tonsättare är verksam som kyrkomusiker och musiklärare på Gotland. Vi lärde känna varandra när jag jobbade i Knivsta i början på 2000-talet, och sedan dess har jag följt hennes musikaliska bana.
När började du skriva musik och var det något särskilt som satte igångskrivandet?
Det var ingen särskild händelse som satte igång mitt skrivande. Jag har ända sedan 10-årsåldern skrivit ner tankar, som ett sätt att bearbeta livet. Sedan lade jag till musiken, ungefär 2005. Jag har sparat en bok jag använde för att skriva ner tankar, dikter och låtar. Jag gick inte i musikklass, men minns att musiklektionerna i högstadiet var viktiga. Det fanns en längtan att hitta på egen musik och jag satt hemma i köket med min mammas gitarr och spelade. Där var några musikaliskt viktiga år omkring konfirmationen, då jag tog sånglektioner och pianolektioner och sjöng i ungdomskör i Knivsta. Hösten efter studenten reste jag till Costa Rica med Ung i den världsvida kyrkan. Där köpte jag en gitarr till mig själv i 19-årspresent. Året efter började jag på Helsjöns folkhögskolas klassiska musiklinje. Jag kände ett behov av att lära mig mer teori och kunna notera den musik jag skrev. En sång från 2007 finns med på nya skivan. Den skrev jag när min farfar dog. Våren 2024 arrade jag den för sång, piano & fiol.
Förra veckans tonsättare var kyrkomusiker, och i mitt letande efter nya kompositörer hittar jag ofta just kyrkomusiker som också skriver musik själva. Ett antal av de kommande inläggen kommer att presentera musikskrivande och nu verksamma kyrkomusiker från olika håll i landet.
EvaMarie Agnelid tjänstgör sedan några år i Enskede-Årsta församling, söder om Stockholm. Hon är aktuell med notutgivning på Ejeby förlag som ger ut ”Vad jag söker”, en svit på fem körstycken med texter av Nordiska kvinnliga poeter.
I huvudsak skriver EvaMarie för de konstellationer hon leder, spelar och sjunger i men komponerandet startade redan i 25-årsåldern. Då skrev hon ett antal lite jazzigare låtar, både text och musik, uppkomna ur hjärtesorg. Andra visade intresse för sångerna och de fick viss spridning vilket blev en indikation på att musiken hade något som kanske kunde tilltalade andra. EvaMarie nämner ensemblen POEME som hon bland annat har tillsammans med pianisten Peter Schyborger. Också ett samarbete, Expeditionen, med jazzpianisten Anders Persson från Göteborg med vilken hon skrivit musik som inspirerats av boken ”Atlas över 50 öar jag aldrig har besökt” av Judith Schalansky. År 2017 skickade de in ett gemensamt bidrag för barnkör till en tävling inför Luther-året som var samma år. Bidraget kom till final, vilket blev en sporre.
Jag drunknar i kvinnor! Det finns hur många som helst att skriva om därute, och jag skulle kunna jobba heltid med det här! Apropå att drunkna så råkade jag sätta på radion för att höra Bildningsbyrån som handlade om simmerskan Sally Bauer. På 30-talet vann hon en tävling där man skulle simma över Öresund, och kom i mål hela fem minuter före tvåen (en man). Detta var vid en tid då idrottsförbundet gick ut och talade om att ”kvinnokroppen inte är lämpad för hårda idrottsprestationer”, och de manliga simmarna uppmanade de kvinnliga att inte använda det snabbaste simsättet (crawl) eftersom det ”såg onaturligt ut”. Lyssna gärna på programmet om denna normbrytande kvinna!
Veckans kompositör är kanhända också normbrytande, då hon är en av få kvinnor som innehaft en domkyrkoorganisttjänst (i Västerås domkyrka 2006-2014). Hon är utbildad kyrkomusiker och musiklärare vid Kungliga musikhögskolan i Stockholm, där hon också studerat solosång.
Foto: Magnus Aronsson
Agneta Sköld är ju ett välkänt tonsättarnamn, åtminstone om man är kyrkomusiker. Hon har skrivit en mängd körmusik för olika besättningar, och i vår församling har vi tidigare framfört t.ex. julsången ”There is no rose” för blandad kör, ”Veni sancte spiritus” för kör och orgel och ”Ave Maria” för SA och orgel/piano. Jag kan varmt rekommendera samtliga!
Nu var jag ju på jakt efter ett Requeim skrivet av en kvinna, och jag letar efter ett verk i hanterbar storlek. Agneta Skölds Requiem är både vackert och lagom i omfattning för mitt sammanhang. Det är skrivet för blandad kör, orgel och sopransolist – d.v.s. det kostar inte skjortan att göra, vilket ju också är ett plus. Det finns några utmaningar för mig som jobbar i en liten församling, och det är t.ex. att jag så gott som aldrig kan dela upp herrstämmorna på tre. Bristen på tenorer och basar är stor, så där får man vara lösningsorienterad. Att också på något ställe dela sopranerna i tre grupper kan vara knivigt, men efter en snabb kontakt med tonsättaren tycker hon det är ok att stryka något. Eftersom alla satser utom Agnus Dei har ackompanjemang, så kommer verket att fungera ändå.
Det finns en verkförteckning på Angetas hemsida, botanisera gärna där! Noterna beställer du från Gehrmans eller Wessmans.
Jag sitter de här sista veckorna före semestern och letar körrepertoar inför höstterminen. Allhelgonahelgen blir min uppgift i år, och jag har funderat på att göra något requiem, varför jag samlat på mig några partitur på verk skrivna av kvinnor.
Ett partitur som också legat på mitt bord ett tag är ”Tiden har sin gång”, folkmusikmässan skriven av Fanny Källström.
Fanny är uppväxt i en musikalisk familj i Häggdånger utanför Härnösand, och har studerat vid Musikhögskolan i Malmö och vid Kungliga musikhögskolan i Stockholm. ”Tiden har sin gång” var hennes examensarbete, och för detta fick hon 2023 STIMS pris ”Årets kompositör” inom folk/världsmusik. En del av motiveringen löd:
Foto: Anna Thors
”Stora kompositioner och arrangemang för kammarkör, kyrkorgel, kontrabas och fullödigt polskespel på fiol. Allt sammanvävt i ett fjäderlätt driv som samtidigt bär djupaste tyngd. Hon hanterar både text och ton och för de två elementen samman i symbios.”
Mässan är för kör, två fioler, kontrabas och orgel, och från början var tanken att använda den latinska texten. Men under arbetets gång kom den svenska texten till, och den blev ett sätt att tolka mässans texter och ge dem en personlig innebörd.
I förordet till partituret har Fanny skrivit:
”Tiden går och livet är förgängligt, både det som är bra men också det som är tungt och svårt, jag tänker att det finns något trösterikt i det. Och det enda vi människor egentligen kan göra är att försöka se det vackra och ljusa i världen och i alla människor under den lilla tid som vi har här på jorden, allt medan tiden har sin gång.”
Verket uruppfördes på ett mycket fint sätt av Jacobs vokalensemble (2022). Enligt uppgift ska nämnda ensemble också spela in det på skiva som utkommer i januari.
Film från uruppförandet finns på youtube (länk nedan). Det fjäderlätta drivet är mycket påtagligt, och du lyssnar på egen risk: det finns gott om melodier som fastnar i huvudet, och som sedan är svåra att få därifrån!
Jag har noterat att det här verket framförs en del runtomkring, och jag tror att det kan bli ett verk som hör till standardrepertoaren och som också kan bli en favorit för såväl körsångare som åhörare. Det ska bli spännande att följa Fanny Källström, och se vad som kommer härnäst!
