Härförleden var jag på en orgel-lunchkonsert i en av landets domkyrkor. En inbjuden organist spelade fransk romantisk musik. Och ja, det var bara manliga kompositörer på agendan. Nuförtiden går jag igång på sådant. Varför inte leta fram åtminstone EN kvinna också, för att nyansera bilden av, i det här fallet, den franska romantiken? Det är ju inte precis någon brist på kvinnor under den tidsperioden.
Den här veckans tonsättarinna är kanske inte lika känd som Lili Boulanger, Louise Farrenc, Charlotte Sohy, Augusta Holmes med flera. Informationen om Hedwige Chrétien är knapphändig, och min franska är inte vad den varit, men Chrétien studerade vid Paris-konservatoriet, där hon hade César Franck som orgellärare. Hon studerade också piano och komposition. Hon vann flera priser, bland annat i komposition, innan hon gifte sig och fick två barn. Hon återvände till konservatoriet som lärare, men lämnade det 1892 för att helt och hållet ägna sig åt att komponera. Chretien skrev omkring 150 verk, bland annat opera, kammarmusik, körverk och orgelmusik. Det finns också en samling med lättare orgelstycken lämpliga för elever (Album für junge Organisten, kan köpas från Echomusik).
Ida Moberg föddes i Helsingfors och den musikaliska banan började som sångerska och musiklärare. Detta var mycket tack vare Anna Blomqvist, som var tonsättare, kördirigent och konstnärlig ledare på ”Svenska fruntimmersskolan” i Helsingfors, där Moberg studerade under 1870-talet. Blomqvist fick stor betydelse för Ida och blev hennes mentor under hela livet.
Moberg studerade komposition vid det som nu är Helsingfors Filharmoniska orkester och hon hade bland andra Jean Sibelius som lärare. Hon studerade också i Dresden, där hon också kom i kontakt med antroposofen Rudolf Steiner.
I dagarna ska budgetäskanden för 2026 lämnas in, och jag tänker ofta på att man borde lägga in pengar för att beställa musik. Det finns så många duktiga tonsättare runt om i landet, och det kanske är dags att göra allvar av funderingen? Tänk om alla församlingar tog för vana att beställa ny musik varje år, eller då och då, till något högtidligt tillfälle – det skulle verkligen kunna göra skillnad!
I samband med att man tänker verksamheter för kommande år, passar jag på att börja fundera på repertoar för olika körer. Jag råkade hitta en mässa för blandad kör och jazz-trio, med titeln ”Mässa i en orolig tid”. Titeln är ju högst passande i den tid vi nu lever i, och jag blev nyfiken då jag såg att det var skrivet för trestämmig, blandad kör. Jag fick en pratstund med tonsättaren Erika Hammarberg.
Vem är du? Jag är musiker, i grunden pianist, och har aldrig riktigt kunnat bestämma vilken genre jag vill vara i, utan jag har flyttat mig emellan olika. och kom på lite senare i livet att jag ville ägna mig åt att skriva musik. Jag kom på sent att jag ville bli kompositör.
Hur har din väg till att bli kompositör sett ut? Jag utbildade mig till pianopedagog, men var sedan inte så sugen på att undervisa. Jag läste en master i musikteori och har sedan undervisat i det på högskolan och på SMI. Jag kände efter ett tag att jag ville tilllbaka till det konstnärliga, att jag ville komponera för akustiska instrument.
Minns du det första du skrev? Nej. När jag var liten skrev jag en låt om en blå penna. Jag har alltid hållit på.
Vad skriver du för musik? Jag skriver främst för kör – ett medium jag tycker mycket om och som har en särskild närhet i uttrycket. Jag skriver också regelbundet för storband, ett sammanhang som fortsätter att inspirera mig. Könsbalansen inom jazz är fortfarande ett problem. Det är fortfarande få kvinnliga instrumentalister som synliggörs, och vi vet att många slutar spela när de kommer upp i äldre åldrar. Ofta är det de som sjunger som blir kvar. Vi vet också att utbildningskedjan – från tidig undervisning till högre musikutbildning – på olika sätt sorterar bort dem som inte passar in i våra invanda föreställningar om vad jazz är, hur man spelar, vad man spelar, och vem som spelar. Det finns tydligt stöd för detta i forskningen. Kulturrådet gjorde för några år sedan en större kartläggning av jämställdheten i musiklivet, med fokus på bristen på kvinnliga jazzmusiker i professionella storband. Det resulterade i ett omfattande ekonomiskt stöd till institutionerna under tre år för att arbeta med frågan. Vi som startade Elaria Orchestra kände att den här frågan redan hade undersökts under många år – gång på gång – och att det var dags att faktiskt göra något i stället för att utreda ännu en gång. Vi ville visa att det går att bygga ett professionellt storband på jämställda grunder, och att det finns många kompetenta musiker att lyfta fram – men att man måste börja leta utanför sina invanda cirklar.
Mässa för kör och jazz-trio – berätta om tillkomsten? Idén till mässan föddes för drygt tio år sedan, ur en längtan att förena jazzen med den klassiska körtraditionen. Jag ville undersöka vad som händer när jazzens harmonik, rytmik och uttryckssätt får möta den traditionella mässformen och den klangvärld som en blandad kör bär med sig. Att jag valde att skriva för trestämmig och inte fyrstämmigt blandad kör var ett strategiskt val. Det verkar inte finnas så många herrar som sjunger ute i landet, och det kändes inte som att det är någon idé att skriva för fyra stämmor. Jag vill att det ska komma till användning! En svårighet när man skriver trestämmigt kan vara att få alla stämmorna linjära. I mässan har jag försökt skriva unisont ibland, enkla tersstämmor ibland. Ett tydligt mål har varit enkelhet för att öka användbarheten. En förutsättning är förstås att man har komp till. Det är bra, lättsjungna melodier, och man kan med fördel låta kören sjunga utantill. Agnus Dei-satsen är möjligen lite svårare.
Vilka är dina inspirationskällor? Allt möjligt! Jag inspireras av texter, dikter och poesi, men också av naturen, djur och det som finns omkring mig i vardagen. Ett exempel är beställningsverket Shadows jag skrev till tävlingen Solistpriset Jazz 2025, som inspirerades både av en dikt av Karin Boye och av den schweiziske skulptören Alberto Giacomettis verk. Jag gillar att arbeta med flera lager av betydelse och att låta olika konstformer tala med varandra.
Hur ser din skrivprocess ut? Den kan se väldigt olika ut. Mässan vi talade om fick jag idéen till för 10 år sedan. Jag tänkte att man borde skriva en sådan mässa, men sedan låg idén och väntade i brist på motivation. När jag sedan kontaktade textförfattaren och fick texterna från henne, så skrev jag utifrån dem. Ofta börjar jag med en skiss, tonmaterial eller några ackord. Dessa idéer kan stå på pianot under lång tid, ibland jobbar jag parallellt med flera saker. Jag jobbar mycket med motviutveckling och använder olika tekniker för att utvinna mesta möjliga ur grundmaterialet. Tid är en viktig del i min skrivprocess. Det kan ibland gå år innan jag är klar, ibland är det viktigt att låta stycken få ”vila” innan man jobbar vidare med dem.
Vad är mest utmanande med att vara tonsättare? Och vad är roligast? Det mest utmanande är definitivt att få ekonomisk ersättning för det man gör. Ofta betalar ingen ingen mig för att skriva ett stycke. Om jag skickar min musik till ett notförlag får jag bara royalties från eventuell försäljning, vilket ofta blir väldigt lite i det stora hela. Det är en svår balans att få det ekonomiska att gå ihop samtidigt som man vill fortsätta skapa och utvecklas. Det kan också vara utmanande att jag jobbar mycket i min ensamhet. Jag kan sakna det kollegiala samarbetet som man har på en arbetsplats, där man har ett konstant utbyte av idéer och inspiration. Det roligaste med att vara kompositör är att få höra det man har skapat – att det klingar, att någon spelar eller sjunger det. Det är också väldigt givande att samarbeta med musiker och få till utbyten. Till exempel har jag nyligen haft ett samarbete med en slagverkare, där jag fick möjlighet att lära mig mer om slagverken och hur de kan integreras på nya sätt i musiken.
Vilket av dina verk är du mest nöjd med? Det är svårt att välja! Det jag skrivit nyss! Om jag måste välja säger jag ”Shadows”, ”En sådan kväll” (ett stycke för kör med vilket Erika vann tävlingen Allmänna sången och Anders Wall composition Award år 2024). Och ”Paso Doble” för storband.
Vad har du för råd till den som vill bli tonsättare? Läs partitur och lyssna på musik! Det finns så mycket gratis på nätet. Fundera på varför du gillar viss musik, analysera vad har tonsättaren gjort. Partitur är oslagbart! Studera komposition! Häng inte upp dig på att det bara handlar om begåvning, det är väldigt mycket hårt arbete!
Erikas musik finns utgiven på Gehrmans (En sådan kväll) och på Wessmans där jag hittar fyra titlar (förutom Mässa i en orolig tid): En bön till dig (SATB, pi), Fader vår (SATB, pi), Aftonbön (SATB) och Den mörkaste tiden (SSA), den sista ett stycke som passar för lucia/advents- och jultiden.
Mary Howe föddes i Virginia. Hon började tidigt spela piano och i 18-årsåldern framträdde hon offentligt och blev antagen till Peabody Institute, där hon fortsatte studera musik. Även om hon var en skicklig pianist så föredrog Howe att komponera. Till en början skrev hon uteslutande pianomusik, men så småningom började hon skriva även för orkester. Hennes stycke ”Chain Gang Song” (orkester och kör) fick särskilt beröm för att det inte lät feminint (!). Jag läser även att efter det styckets första framförande, när Howe gick fram för att ta emot applåderna, så undrade en man i publiken varför en kvinna ställde sig där och bugade.
Senare skrev Howe många sånger och även kammarmusik, och hon var en av grundarna till ”Society of American Women Composers”. Vad jag har hittat så skrev hon i varje fall två orgelstycken, av vilket det ena gavs ut, nämligen ”Elegy”. Noter finns här: https://imslp.org/wiki/Elegy_(Howe,_Mary)
Jag delar också en länk till ”Spring Pastoral”, som finns på spellistan ”Music for spring by women composers” av Anna Braw. Där finns mycket fint såhär i vårtid!
Fyll i din e-postadress för att få uppdateringar när nya inlägg publiceras!
Jag fick nys om att Högalids damkör ska framföra ett verk av Anne Dudley. Verket heter ”One touch of Nature” och det framförs i Högalidskyrkan sön 18 maj kl. 16.
Anne Dudley föddes i London och är musiker, arrangör, producent och kompositör, med examen från Royal College of Music. Jag kan inte bli annat än imponerad, dels över mängden musik hon har skrivit, men också över bredden. Dudley är flitigt anlitad som arrangör i den engelska popbranschen och har skrivit arrangemang för Frankie goes to Hollywood, Paul McCartney, Tom Jones, Liza Minelli, Cher, Wham, Rod Stewart – för att nämna några! Anne Dudley var en av grundarna till gruppen The Art of Noice, en synthpopgrupp som var banbrytande på sin tid genom att skriva i huvudsak instrumental musik uppbyggd på samplingar. Den här gruppen har gått mig helt förbi, men en av deras största framgångar var när de tillsammans med Tom Jones gjorde en cover på låten ”Kiss” (som sjöngs av Prince).
Anne är också en framgångsrik kompositör av filmmusik och 1998 vann hon en Oscar för bästa musik, för musik till filmen ”Allt eller inget”. Hon har även skrivit musik för filmen ”Mamma Mia here we go again” och för TV-serien Poldark som gick på svensk TV 2015.
Anne Dudley har också skrivit två operor, musiksagor för barn och hon har fått beställningar på verk från bland annat Radio France Philharmonique och BBC Consert Orchestra. En del av Annes musik finns utgiven på Buffalo Music Ltd.
”Music can be beautiful and transcending. It should be moving. But it should also challenge us to see and hear the world in new ways.” Ramona Luengen
Valborgsmässoafton har passerat. Jag har tänkt mycket på att det är en traditionstyngd helgdag när det kommer till körsång. Alla år som jag ledde kör på valborg var det bara musik av manliga tonsättare, men årets Valborgsmässokonsert från Bohus fästning (SvtPlay) är ett lysande undantag! Damkören Ymna från Göteborg, som har fokus på kvinnors musik och berättelser, framförde så mycket fin musik skriven av kvinnor! Gå in och lyssna om du inte gjort det!
Denna veckas tonsättare är Ramona Luengen, en kanadensisk kompositör verksam i Vancouver. Jag hittade henne när jag bestämt mig för att leta efter passionsmusik/Stabat mater, skrivna av kvinnor. Luengens Stabat mater vann priset ”Outstanding Choral Composition of the Year” och ”Outstandning Choral Event of the Year” år 1996.
Luengen har en bakgrund som körsångare, och förutom att vara kompositör, är hon verksam som kördirigent och lärare i bland annat musikteori och komposition. Hon skriver mycket körmusik, och den har blivit framförd såväl i Nordamerika, Europa, Australien, Nya Zeeland oh Japan. Hon har även skrivit en barnopera, och instrumentalmusik.
Luengens Stabat mater är 80 minuter långt. En inspelning från uruppförandet finns på Youtube:
Efter förra inlägget som handlade om Laura Netzels Stabat Mater, har jag börjat sammanställa en lista med musik skriven av kvinnor för fasta-, passions- och påsktiden – det verkar finnas behov av en sådan! Bach, Pergolesi, Pärt och Buxtehude m.fl män, har skrivit fantastisk musik, jag säger inget annat. Men det vore en välgärning om vi kunde låta några lika underbara verk av kvinnor komma till tals också. När min lista blivit lite längre lovar jag att publicera den. Jag snubblade över en riktigt spännande sak idag, som jag får lov att återkomma till lite senare.
I jakten på information om Camilla de Rossi snubblar jag över sidan amodernreveal.com – här finns det fler eldsjälar som vill lyfta fram musik av kvinnor. Jag rekommenderar en titt på deras sida (länk nedan)! Camilla de Rossi var en italiensk barock-tonsättare, känd för sina oratorier. Flera av oratorierna beställdes av den Österrikiske kejsaren Joseph den förste, och de framfördes vid hovet i Wien. Om jag är rätt påläst ska fyra av de Rossis oratorier finnas bevarade, samt en kantat.
Oratoriet ”Il Sacrificio de Abramo” (Abraham’s offer) skrevs för stilla veckan 1708. I detta verk använde sig de Rossi, förutom av stråkarna, av det dåtida blåsinstrumentet chalumeau, en föregångare till klarinetten. För övrigt skrev hon sina oratorier för soloröster och stråkar/continuo, tyvärr inga körer. Men visst är det flott musik?
Den här boken har stått i min hylla ett tag, och nu har jag börjat läsa om Laura Netzel. Informationen på Wikipedia är ganska knapphändig, där får man inte veta så mycket mer än att hon föddes i Finland med efternamnet Pistolekors, men att hon växte upp i Stockholm. Vidare står det att hon studerade komposition för Wilhelm Heintze i Stockholm och för Charles-Marie Widor i Paris, och att hon skrev under pseudonymen N Lago.
I Camilla Hambros bok om Netzel bläddrar jag fram till kapitlet om hennes Stabat Mater, ett verk som jag vet uppfördes i en Stockholmsförsamling för någon vecka sedan, och som kommer att framföras i Skellefteå på långfredagen. Passionsmusik av kvinnliga tonsättare lyser rätt mycket med sin frånvaro, eller så syns de inte bland alla framföranden av Bachs passioner eller musik av Pergolesi, Pärt, Buxtehude, med flera.
Jag har själv inte hört hela verket, bara sjungit någon körsats under en sångvecka, men enligt uppgift tyckte Laura själv att Stabat Mater var ett av hennes bästa verk. Netzel valde att framföra delar av verket innan helheten var färdig, och de satser som publiken fick lyssna till rönte uppskattning.
Stabat Mater uruppfördes i Östermalms kyrka (Hedvig Eleonora) i februari 1890, i en välgörenhetskonsert för Eugeniahemmet (ett hem för handikappade barn), och Netzel hade sett till att anlita kända sångsolister från operan. Publiken lär ha visat sin uppskattning för verket, men det blev sågat av stora delar av pressen. Undantaget var recensenten i Stockholms dagblad, som hävdade att Stabat Mater var det bästa Netzel skrivit, och att hon var den enda kvinnliga kompositör som förtjänade erkänsla. Med detta sagt hade han dock också synpunkter på modulationer och stämföring.
Laura Netzel
Efter uruppförandet arbetade Netzel på att orkestrera musiken. 1897 framfördes orkesterversionen av Stabat Mater i Paris, där det fick ett mycket varmare mottagande av de franska kritikerna, än vad det fått i Sverige. Verket är ursprungligen skrivet för solister, kör och orgel, vilket borde göra det till ett bra alternativ för oss som inte har möjlighet att sätta upp de stora passionsverken.
Mig veterligen finns det ingen inspelning ännu av Netzels Stabat Mater, men om jag inte minns fel finns noter att köpa på något av de finska förlagen. Det finns dock annan musik av Netzel inspelad, några exempel här nedan!
Vill du bidra till att flera Stabat Mater/passionsverk av kvinnliga tonsättare framförs är Laura Netzel ett alternativ, men det finns flera, t.ex Zuzanna Koziej (ursnyggt verk för damkör!) Anna Cederbergs ”Via Dolorosa”, eller den korta ”Der Tod Jesu” av Anna Amalia av Preussen.
Tillägg efter publicering: En av mina följare tipsar mig om att det även finns orgelmusik av Laura Netzel, nämligen Preludium och Fughetta, som ska finnas utgivet på ett fransk förlag, i skrivande stund oklart vilket. Verket finns inspelat av Jonas Lundblad (länk nedan).
Prenumerera gärna på kommande inlägg på bloggen genom att fylla i din e-postadress i fältet nedan och klicka ”prenumerera”.
Jag håller i min hand en helt nyutkommen bok av Anna Braw och Maria Mannberg. De porträtterar 55 tonsättare som är kvinnor. Boken kan användas av barn och unga i mellan- eller högstadiet, men går självklart att läsa även av oss andra. Boken är inte bara innehållsrik, jag gillar layouten som jag upplever som ren och snygg, med tilltalande bilder. Det finns också lyssningstips i alla kapitlen.
Jag känner igen många av namnen som radas upp, men inte alla! Så är det t.ex. med den Japanska tonsättaren Nobu Koda.
Nobu Koda anses vara Japans första kvinnliga violinist och kompositör. Som liten spelade hon koto, det traditionella japanska stränginstrumentet. Hon blev den första kvinnan att studera vid en musikskola grundad av en japan som studerat utomlands. Hon hade en lärare som var intresserad av Västerländsk konstmusik, och hon fick undervisning i det. Hon fick själv möjlighet att studera utomlands, som en av de första japanskorna.
Efter två utlandsvistelser återvänder hon till Tokyo, men det var svårt att bli accepterad som kvinna i musikaliska sammanhang. Till slut startar hon en musikskola där hon undervisar flickor.
Den första violinsonaten skrev hon som student i Wien, bara 24 år gammal. Hade jag bara hört den utan veta vem som skrivit den, hade jag aldrig gissat att den var skriven av en ung kvinna från Japan. Icke desto mindre vacker musik!
Prenumerera gärna på kommande inlägg genom att fylla i din e-postadress!
Är det inte underbart med tabeller? Den här är hämtade från sidan iMusiken, som regelbundet följer upp vad olika orkestrar i Sverige spelar. Mycket intressant läsning! Ta gärna del av och jämför orkestrarna här:
Apropå orkestrar så har gjort en spellista på Spotify med orkestermusik av kvinnor (länk nedan), och från den listan valde jag den här veckans tonsättare, Claude Arrieu. När jag surfar runt för att hitta information om henne hittar jag hemsidan clarinetmusicbywomen.com – en sida som vill göra något åt kvinnors underrepresentation när det gäller klarinettmusik! Här kan man leta efter lämpliga stycken att infoga i sin repertoar. Det är mycket överskådligt och lätt att hitta stycken för olika ensembler eller olika tidsepoker.
Claude Arrieu – vem var hon? Hon hette egentligen Louise-Marie Simon, men skrev under pseudonymen Claude Arrieu. Hon föddes i Paris, hennes mamma kanske jag får anledning att återkomma till, hon var nämligen också kompositör. Claude drömde om att bli pianovirtuos och började studera på Pariskonservatoriet. 1932 vann hon det prestigefyllda ”Prix de Rome” i komposition.
Arrieu skrev musik i många olika stilar. Jag delar länk till hennes Blåskvintett. Arrieu skrev hundratals verk, bland annat konserter för olika instrument, teater- och filmmusik, operor, kammarmusik och vokalmusik. Hon jobbade också på franske radion och undervisade, vilket också medförde att hon skrev musikstycken som användes i undervisningen.
Någon har beskrivit hennes musikaliska stil som ”lätt flödande, elegant, uttrycksfull och melodisk, med en naturlig känsla för melodi.” Lyssna och gör dig en egen uppfattning!
