Jag har tidigare tipsat om boken ”Lyssna på henne”, med 55 tonsättarporträtt av kvinnliga kompositörer, den kan varmt rekommenderas! Idag slog jag upp den på måfå och hamnade på den franska kompositören Paule Maurice.
Maurice är mest känd för verket ”Tableaux de Provence” (Tavlor från Provence) som hon skrev mellan 1948 och 1955. Verket innehåller 5 satser och är i original skrivet för saxofon och orkester, men det framförs ofta bara med saxofon och piano.
Verklistan på Wikipedia innehåller ett 30-tal verk, men det verkar bara vara ett fåtal som finns inspelade – här har vi något att se fram emot, om de tillgängliggörs framöver.
Informationen om Paule Maurice liv för övrigt är ganska knapphändig. Hon undervisade i Paris, hon vann flera priser i komposition, två år före sin död blev hon professor vid Ecole Normale de Musique, och hon var gift med en dirigent.
”Shape and form, rhythm and clarity, as well as freedom of expression, are all important. I am free to be myself regardless of fashion.”
Såhär uttryckte sig veckans tonsättare om sitt eget skapande. Att vara fri att vara sig själv när man skriver musik är väl ett mål så gott som något!
Joan Trimble som var kompositör och pianist från Ulster på Irland. Hon växte upp i ett mycket musikaliskt hem med en mamma som var soloviolinist och en pappa som var sångare. Trimble utbildade sig vid The Royal Irish Academy of Music, och fick flera stipendier för att studera piano, violin och komposition. Hon flyttade sedan till London och studerade vidare vid Royal College of Music, där hennes syster Valerie studerade, med cello som huvudinstrument. Två av Joans lärare under studierna i London hette Herbert Howells och Ralph Vaughan Williams (två betydande kompositörer i England vid den tiden).
Trimble komponerade totalt 24 verk, bland annat en opera, verk för orkester, kammarmusik, sånger och musik för två pianon. Musik för två pianon kanske inte hör till vanligheterna, men Joan och hennes syster hade vunnit första pris i Belfast Music competition år 1925, och de framträdde med sin pianoduo på professionell basis från 1938.
Joan Trimble inspirerades mycket av den Irländska folkmusiken, och stilistiskt ansågs hon skriva konservativt.
En del noter finns att köpa via den här intressanta hemsidan, som är något av en repertoarbank framförallt inriktad på kammarmusik – med syfte att ”address the huge gender imbalance that still exists in the programming of classical music.” https://www.coreliaproject.org/about
Ida Moberg föddes i Helsingfors och den musikaliska banan började som sångerska och musiklärare. Detta var mycket tack vare Anna Blomqvist, som var tonsättare, kördirigent och konstnärlig ledare på ”Svenska fruntimmersskolan” i Helsingfors, där Moberg studerade under 1870-talet. Blomqvist fick stor betydelse för Ida och blev hennes mentor under hela livet.
Moberg studerade komposition vid det som nu är Helsingfors Filharmoniska orkester och hon hade bland andra Jean Sibelius som lärare. Hon studerade också i Dresden, där hon också kom i kontakt med antroposofen Rudolf Steiner.
Mary Howe föddes i Virginia. Hon började tidigt spela piano och i 18-årsåldern framträdde hon offentligt och blev antagen till Peabody Institute, där hon fortsatte studera musik. Även om hon var en skicklig pianist så föredrog Howe att komponera. Till en början skrev hon uteslutande pianomusik, men så småningom började hon skriva även för orkester. Hennes stycke ”Chain Gang Song” (orkester och kör) fick särskilt beröm för att det inte lät feminint (!). Jag läser även att efter det styckets första framförande, när Howe gick fram för att ta emot applåderna, så undrade en man i publiken varför en kvinna ställde sig där och bugade.
Senare skrev Howe många sånger och även kammarmusik, och hon var en av grundarna till ”Society of American Women Composers”. Vad jag har hittat så skrev hon i varje fall två orgelstycken, av vilket det ena gavs ut, nämligen ”Elegy”. Noter finns här: https://imslp.org/wiki/Elegy_(Howe,_Mary)
Jag delar också en länk till ”Spring Pastoral”, som finns på spellistan ”Music for spring by women composers” av Anna Braw. Där finns mycket fint såhär i vårtid!
Fyll i din e-postadress för att få uppdateringar när nya inlägg publiceras!
Är det inte underbart med tabeller? Den här är hämtade från sidan iMusiken, som regelbundet följer upp vad olika orkestrar i Sverige spelar. Mycket intressant läsning! Ta gärna del av och jämför orkestrarna här:
Apropå orkestrar så har gjort en spellista på Spotify med orkestermusik av kvinnor (länk nedan), och från den listan valde jag den här veckans tonsättare, Claude Arrieu. När jag surfar runt för att hitta information om henne hittar jag hemsidan clarinetmusicbywomen.com – en sida som vill göra något åt kvinnors underrepresentation när det gäller klarinettmusik! Här kan man leta efter lämpliga stycken att infoga i sin repertoar. Det är mycket överskådligt och lätt att hitta stycken för olika ensembler eller olika tidsepoker.
Claude Arrieu – vem var hon? Hon hette egentligen Louise-Marie Simon, men skrev under pseudonymen Claude Arrieu. Hon föddes i Paris, hennes mamma kanske jag får anledning att återkomma till, hon var nämligen också kompositör. Claude drömde om att bli pianovirtuos och började studera på Pariskonservatoriet. 1932 vann hon det prestigefyllda ”Prix de Rome” i komposition.
Arrieu skrev musik i många olika stilar. Jag delar länk till hennes Blåskvintett. Arrieu skrev hundratals verk, bland annat konserter för olika instrument, teater- och filmmusik, operor, kammarmusik och vokalmusik. Hon jobbade också på franske radion och undervisade, vilket också medförde att hon skrev musikstycken som användes i undervisningen.
Någon har beskrivit hennes musikaliska stil som ”lätt flödande, elegant, uttrycksfull och melodisk, med en naturlig känsla för melodi.” Lyssna och gör dig en egen uppfattning!
Vi har nyligen fått en färsk rapport från Donne som undersökt jämställdheten när det gäller repertoarval i ett hundratal orkestrar världen över. Rapporten slår fast att 92,5% av det som spelas är skrivet av män. 89,3% är skrivet av vita män, och 78,4% av döda, vita män. Man har också sett att andelen musik av kvinnor och icke-binära minskar.
Det som möjligen är lite glädjande är att två svenska orkestrar ligger på topp-tio-listan över orkestrar med mest jämställd repertoar, och då talar vi om siffror på 22-38% som är skrivet av kvinnor i de ensemblerna. Läs gärna hela rapporten på länken:
Jag har inte räknat, men jag tror möjligen att andelen kompositörer från just England kan vara i majoritet på min blogg. Idag blir det ytterligare en i Dame Judith Weir. Jag lyssnade på hennes ”Wild mossy mountains”, som jag kände åtminstone bitvis gav uttryck för den frustration man kan känna inför vissa delar av tillvaron (t.ex. bristen på jämställdhet i konserthusens repertoar).
Judith Weir föddes i Skottland men växte upp i närheten av London. Hon spelade oboe i National Youth Orchestra of Great Britan, och studerade komposition för John Tavener.
Under en period skrev hon flera operor som framförts såväl i England som i Tyskland, Österrike, med flera länder.
På 90-talet var Judith composer in residence för City of Birmingham Orchestra, och då skrev hon ett flertal verk för orkester och kör.
På senare tid har hon också skrivit enbart för kör. Jag fastnade speciellt för den vackra ”My guardian angel”, men det finns många vackra körstycken, och mycket musik av Judith Weir på streaming-tjänsterna. På hennes hemsida finns länkar till de förlag som säljer noter på hennes musik.
Åter vänder vi blickarna mot England och denna tonsättare som är född i London. Den musikaliska karriären började hon som violaspelare i bl.a. Academy of St Martins och London Sinfonietta. 1990 flyttade hon till Skottland för att ägna sig åt att komponera. Sally Beamish är känd för ett antal solostycken för internationellt erkända solister som Dame Evelyn Glennie, Håkan Hardenberger, Janine Jansen, Martin Fröst, m.fl.
Sally Beamish, foto: Ashley Coombes
Sally Beamish har skrivit tre oratorier, bland annat ett som heter ”The Judas passion”. I beskrivningen av verket står det: ”Väljer Judas, eller blir han utvald, att förråda Jesus? David Harsent’s kraftfulla libretto ställer många frågor”. Tyvärr har jag inte lyckats hitta någon inspelning av detta, men det är skrivet för ett par solister, kör och orkester.
”Känner du till den här kvinnan?” Frågan kom från en av er som regelbundet följer min blogg. Kvinnan det gällde var Ina Boyle, som jag inte tidigare hade hört talas om! Jag blir så glad varje gång någon återkommer till mig med ett nytt namn som ni upptäckt. Inte bara för att jag älskar att upptäcka nya saker och lära mig mer, men också för att det betyder att det finns fler som kanske ser med lite nya ögon när ni letar efter musik, och lägger märke till det som inte är känt sedan tidigare.
Vem var då Ina Boyle? Hon föddes och bodde hela sitt liv på Irland. Hon levde ett ganska obemärkt liv där hon tog hand om sina föräldrar och sin syster. Hon fick sin första musikaliska skolning av sin far, lärde sig spela fiol och cello av sin guvernant, och fick så småningom lektioner i musikteori och studerade vid Trinity College i Dublin. Hon fortsatte sedan att studera komposition och åkte regelbundet till London för att studera för Ralph Vaughan Williams, en välkänd engelsk tonsättare, som ansåg att hon var mycket begåvad.
Den här kompositören presenterades nyligen på ”womencomposersproject” – jag kan rekommendera dig att följa detta instagram-konto för spännande tips på kvinnliga tonsättare!
Erzsébet studerade piano och komposition vid Franz Liszt Academy of Music i Budapest, och senare studerade hon i Paris. Bland hennes lärare finns Olivier Messiaen, Nadia Boulanger och Zoltán Kodály.
Erzsébet skrev mängder av musik, bland annat för symfoniorkester, kammarmusik, sånger, oratorier och även flera operor! Det finns också verk för orgel. Jag har delat länk till bl.a. ”Konsert för orgel och orkester” – tänk om man kunde få höra den i något av våra konserthus framöver!
I nummer 3/2023 av tidskriften ”Historiskan” läser jag om ett nytt skivbolag i Frankrike som har börjat ge ut musik av bortglömda kvinnliga kompositörer. Bolaget heter ”La Boîte à Pépites” (Juvellådan) och är en del av projektet ”Elles – Women Composers”, som också rymmer en musikfestival och en youtube-kanal.
Kvinnan bakom allt detta är den franska cellisten Héloïse Luzzati, som vill ändra på det faktum att vi känner till så få kvinnliga kompositörer. Hon har grävt fram manuskript av flera kvinnors verk, och har nu alltså också startat ett skivbolag för att ge ut och sprida kunskap om dem – vilken förebild!
Foto: presencecompositrice.com
La Boîte à Pépites första projekt var att ge ut musik av Charlotte Sohy. Charlotte föddes och dog i Paris. Hon fick en grundlig utbildning och introducerades tidigt i musikkretsar. Hon blev vän med både Nadia Boulanger och Mel Bonis. Hon var orgelelev till först Alexandre Guilmant och sedan Louis Vierne, och studerade komposition för Vincent d’Indy.
Hon gifte sig med en kompositör (Marcel Labey) med vilken hon fick 6 barn. Hemmet användes för att ordna musikaliska salonger, och hennes musik spelades av bl.a. Paul Dukas, Maurice Ravel och Gabriel Fauré.
Sohy skrev både mässor, sånger, pianomusik och en symfoni. Ibland skrev hon under pseudonym. Efter hennes död föll dessvärre hennes musik i glömska, och det skulle dröja ända till 1974 innan ett av hennes barnbarn bestämde sig för att titta på manuskripten. Hennes symfoni framfördes 2019, hundra år efter sin tillkomst, av l’Orchestre Victor-Hugo Franche-Comté under ledning av Debora Waldman. Och i april 2022 gavs tre CD-skivor ut av ovan nämnda skivbolag.
