Det dök upp en lista på Spotify med vårmusik av kvinnliga tonsättare (Sök efter ”Music for spring by women composers”) – här kanske vi kan hitta nya favoriter som komplement till de som redan är etablerade.
Jag scrollade i listan för att kolla vilka namn som fanns med, och hittade några som jag inte tidigare hört talas om. Ett av dessa var Nkeiru Okoye.
Hon växte upp i New York och spenderade en hel del tid i Nigeria (fadern kom därifrån). Hon började spela piano vid åtta års ålder och skrev sina första kompositioner redan när hon var 13 år gammal. Nkeiru hade en pianolärare som sa åt henne att hon inte kunde spela, och en musikskola tyckte att hon inte gjorde framsteg och lika gärna kunde sluta. Vem skulle inte ge upp inför sådana omdömen? Men hon jobbade vidare med stöd av en mamma som uppmuntrade henne att inte ge upp.
Ju mer jag letar efter kvinnliga tonsättare, ju fler hittar jag! Det kanske handlar om att öppna ögonen? Jag har hittat ett sällskap som heter ”Konstmusiksystrar”. De beskriver sig själva som ett nätverk med uppgift att samla tonsättare, ljudkonstnärer och performanceartister. Ett tydligt syfte är att inspirera unga tjejer och transpersoner att skriva musik, för att på sikt öka jämställdheten inom konstmusikbranschen.
Det finns en lång lista på tonsättare på ”Konstmusiksystrars” hemsida, jag valde en av dem vid namn Alva Stern. Hon är utbildad i Falun och Piteå och har skrivit för bl.a. Dalasinfoniettan, Norrbotten NEO och Norrlandsoperans Symfoniorkester.
På nationaldagen lyssnade jag på P1 där man diskuterade nationaltonsättare, och om vi borde ha en sådan? Våra grannländer har ju Nielsen, Grieg respektive Sibelius – och vem skulle kunna bli Sveriges nationaltonsättare? Flera namn gavs som förslag, men kvinnorna lyste med sin frånvaro. Tänk om i kunde nyansera bilden lite! Varför inte välja två, en man och en kvinna?
Vi befinner oss nu i juni månad, enligt mig den vackraste månaden på året! Därför vill jag, innan vi träder in i juli månad, passa på att presentera ”Juninatten” – Harry Martinssons dikt som tonsatts av Maria Lithell Flyg. Den uruppfördes tidigare i år av Radiokören (länk längre ned!).
Maria är utbildad vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm med Karin Rehnqvist som lärare (examen 2014), och har redan hunnit skriva för en mängd ensembler och solister. Hon har fått flera stipendier, bl.a. Svenska kyrkans kulturstipendium för verket ”Frid-lyst – ett Requiem över växter och djur”. En fullständig förteckning över verk och samarbeten hittar du på Marias hemsida.
Jag fick en pratstund med Elisabet Sköld, musiker och tonsättare som bor i Stockholm. Det blev ett spännande och inspirerande samtal om många olika saker – både sådant jag känner igen mig i, och en del nya infallsvinklar.Intervjun nedan följs av några ljudprov och länkar till Elisabets eget förlag.
Hur kom det sig att du började skriva musik? Jag kommer ihåg hur jag satt med en gitarr när jag var tonåring och hur härligt det var när jag fick till häftiga ackord. Jag spelade ju piano mest, men där var det klassisk musik som gällde. Sedan började jag komponera lite och när det var flera som var positiva till det jag skrivit, så fick jag blodad tand.
Skrev du text också? Både och – jag tyckte ju om att sjunga efter Adolf Fredrik och när vi flyttade till Örebro och jag började sjuan, så kom det många funderingar att skriva om som tonåring. Där fanns en bra jazzklubb också – Power House – som betydde mycket och som inspirerade till att spela jazz och börja improvisera, vilket har varit förlösande.
Kan du nämna en svensk kvinnlig kompositör, född i Norra Råda, som fått en beställning av Berlinerfilharmonikerna? Inte det? Nej, det hade jag inte heller kunnat om det inte varit för att jag råkat läsa om henne i DN (länk till artikeln längre ned) för ett tag sedan. Att nämnda orkester gör beställningar av musik från svenska kompositörer händer inte särskilt ofta. Första gången det hände var 2011 (Anders Hillborg), och nu, andra gången, gick frågan alltså till Lisa Streich.
Streich är född i Värmland men har tillbringat en stor del av uppväxten utanför Hamburg och är nu bosatt på Gotland. Hon är utbildad såväl i Tyskland, som Sverige och Frankrike, och har fått musik framförd av en mängd etablerade orkestrar världen över – och är troligen mer känd utomlands än här hemma.
Låt mig presentera den första kinesiska kvinna som tagit en masterexamen i komposition vid musikkonservatoriet i Peking: Chen Yi.
Foto: singers.com
Chen Yis föräldrar älskade klassisk musik och lät tidigt sina barn börja den klassiska skolningen. Chen Yi spelade piano och fiol från fyra års ålder. Under kulturrevolutionen flyttades barnen till ett arbetsläger på landet, där hon fortsatte att spela fiol, men repertoaren begränsades till ”revolutionssånger”.
Det låter helt enormt, och jag vet inte hur vanligt det är, men Chen Yi blev konsertmästare vid Peking-operan bara 17 år gammal. Parallellt med masterstudierna studerade Chen Yi Kinesisk folkmusik, vilket inspirerat henne i komponerandet.
Nina Simone är artistnamnet som Eunice Waymon tog 1954. Hon växte upp som ett av åtta syskon i en fattig familj i North Carolina och började spela piano när hon var tre år gammal. Hon drömde om att bli den första afro-amerikanskan som kunde försörja sig som konsertpianist. Hon hade en lärare som hjälpte henne att inrätta en fond som skulle betala för hennes studier. Samtidigt som hon studerade vid Julliard hade hon egna elever och jobbade som ackompanjatör för att ha råd med utbildningen. Men till slut räckte det inte till och hon var tvungen att sluta och flytta hem till familjen.
Nina tog jobb som barpianist och det var där hennes egen stil började utvecklas, en stil som beskrivs som en blandning av jazz, blues och klassisk musik.
Jag har trots idogt letande inte hittat någon förteckning över Ninas kompositioner. Det finns många album inspelade och hon sjöng in en ny skiva så sent som 1993. Man kan förstås gå igenom alla hennes album och hitta vilka sånger hon skrivit.
På 60-talet engagerade sig Simone i medborgarrättsrörelsen i USA, och hon skrev ”Mississippi Goddam” som svar på mordet av Medgar Evers (medborgarrättskämpe och sekreterare i NAACP i Mississippi). Sångerna ”Four women” och ”Young, Gifted and Black” handlar om kampen för lika rättigheter för svarta.
Simone lämnade USA på 70-talet och uppgav att det berodde på den utbredda rasismen. Efter att ha flyttat runt till några olika länder bosatte hon sig i södra Frankrike.
För dig som vill fördjupa dig finns självbiografin ”I put a spell on you” . På svtplay finns en amerikansk dokumentärserie i två delar om sex afro-amerikanska kvinnliga underhållare, varav en är Nina Simone: https://www.svtplay.se/how-it-feels-to-be-free
Behöver vi prata om jämställdhet? I DN den 8 mars i år läste jag att kvinnor i snitt tjänar 4,5% mindre än män för lika arbete. Det framgår också av artikeln att var fjärde man tror att kvinnor och män får lika lön för lika arbete. Det finns uppenbart en del kvar att göra!
Om du inte har besökt Tumba bruk och deras konserter kan jag verkligen rekommendera det! Högklassig musik i trevlig miljö. Jag prenumererar på deras nyhetsbrev, och läser med stort intresse informationen om kommande konserter. Programmet för den konsert som ägde rum i april i år, innehöll ett namn som jag inte råkat på tidigare, nämligen Annette Kruisbrink.
Jag tror inte att Holland är representerat förut i min svit av kvinnliga komponister, och jag har inte heller presenterat någon gitarrmusik, så det var väl dags nu. Annette är alltså gitarrist och kompositör utbildad i Holland. Hon har skrivit mer än 400 verk som finns utgivna på ett par olika förlag (se hennes egen hemsida för mer info om den biten!). Det går också att beställa noter direkt från Annette själv. Du som är på jakt efter gitarrmusik har mycket nytt att upptäcka, men det finns också verk för andra besättningar, t.ex. kör och piano.
Annette är lärare i gitarrspel och komposition och föreläser över hela världen. Hon anlitas också ofta som domare i tävlingar i både gitarrspel och komposition, och har själv vunnit flera priser för den musik hon skrivit.
Denna långfredag vill jag presentera ”Der Tod Jesu” (Jesu död) av Anna Amalia av Preussen.
I min ständiga jakt på kvinnliga tonsättare letar jag ofta efter musik på t.ex. Spotify eller Apple music. På en av dessa tjänster hittade jag för några veckor sedan något nytt: New Muses project. I korthet är det en förening som vill hjälpa till att tillgängliggöra okänd musik, både i inspelningar och i noter.
Det var på New Muses projects spellista jag hittade ”Der Tod Jesu”. Jag letade upp deras hemsida och mailade till en av de ansvariga för att fråga om detta verk – om det finns inspelat måste det ju finnas noter? Jag fick veta att noter går att köpa – och dessa är i skrivande stund på väg till mig!
Anna Amalia von Braunschweig-Wolfenbüttel (1739-1807)
Under två konserter i närtid har jag fått höra musik av hertiginnan Anna Amalia (inte att förväxla med den Anna Amalia av Preussen som föddes 1723!). Vid en konsert i Härnösand spelade Nordiska kammarorkestern Ouvertyren till hennes opera ”Erwin och Elmire” från 1776.
Det andra tillfället var en festkonsert med Drottningholms barockensemble på Scenkonstmuseet i Stockholm nu i mars (2023), då vi fick höra hennes Sinfonia i G-dur. Vid denna konsert spelades för övrigt enbart musik som inte framförts förut i modern tid – riktigt spännande! Konserten spelades in av SVT så förhoppningsvis kan den så småningom nå en större publik.
